I tysthet utan massmedial bevakning trädde den 1 december Lissabonfördragets regler på det rättsliga och inrikespolitiska området i kraft. Detta betyder att EU-kommissionen och EU-domstolen får samma makt över dessa lagstiftningsområden som alla andra områden.
Detta betyder också att en ny era inleds inom fältet för rätts- och inrikespolitik eftersom de begränsningar som funnits för EU-domstolens legala kontroll och EU-kommissionens roll som ”fördragens väktare” nu har undanröjts.
Medlemsstaternas samarbete i kriminalfrågor finns inte längre kvar, vilket betyder att kommissionen får makt att inleda överträdelseprocesser om EU-lagstiftning inte har genomförts korrekt. För detta krävdes fram till 1 december enhällighet.
Kommissionen nye förste vice ordförande Franz Timmermans har förklarat vad förändringen betyder för EU-medborgarna och för polis och kriminalrätten: ”Europa är inte bara en gemensam marknad eller en ekonomisk och monetär union. Rätts- och inrikespolitiken har slutligen uppnått samma status som andra politikområden.
Från och med nu kommer alltså den juridiska övervakningen av EU-domstolen och genomförandemakten hos kommissionen också att tillämpas i åtgärder för polissamarbete och handlingar inom kriminalrätten”.
Polis- och rättssamarbete inom kriminalrätten var den sista resten av den så kallade tredje pelaren som återstod i dåvarande EU-rätten, som från början täckte hela det rättsliga området. Under de fem år som varit sedan Lissabonfördraget trädde i kraft 1 december 2009 har medlemsstaterna och kommissionen i lugn och ro kunna förbereda en övergång till ännu mera överstatlighet.
Som en följd av förändringen ingår nu polis- och kriminalrättssamarbetet i Lissabonfördragets Avdelning 5 (FEUF) och lyder under de regler som gäller där. Så från och med 1 december 2014 har EU-kommissionen enligt artikel 258 rätt att starta överträdelseprocesser mot en medlemsstat.
Fast det inte finns någon direkt referens till att sätta upp ett inrikesministerium i Lissabonfördraget, så kan inte artiklar om säkerhet, frihet och rättvisa tolkas på annat sätt än att ett ministerium är i vardande.
Operationellt samarbete inom ”inre säkerhet” skall gynnas och stärkas av en permanent kommitté. Inom EU menas normalt med inre säkerhet icke-militär krishantering, yttre gränskontroll och upprätthållandet av allmän ordning. Användandet av uttrycket ”operationell” öppnar möjligheten för att den permanenta kommittén kommer att undandras demokratisk och juridisk kontroll.
I en artikel II-5 i den förkastade EU-konstitutionen före Lissabonfördraget beskrevs den permanenta kommittén som ”en koordinerande kommitté av icke-valda erfarna tjänstemän från inrikesministerierna”, vars uppdrag var att ta hand om den inre säkerheten inklusive operationellt samarbete vid demonstrationer på Europanivå. Inget om hur beslutsfattande skulle gå till fanns i artikel II-5 utan bara att EU-parlamentet skulle hållas informerat om den permanenta kommitténs arbete.
Detta kan inte betyda annat än att den permanenta kommittén är utan parlamentarisk kontroll.
Denna koordinerande permanenta kommitté kommer att stå i centrum för allt EU-omfattande beslutsfattande och genomförande av icke-militär krishantering, yttre gränskontroll och upprätthållandet av allmän ordning. Den kommer också kunna arrangera informella och icke politikeransvariga möten på EU- och internationell nivå.
Den kommer att vara grundsten till EU-statens inrikesministerium med uppgift att på bekostnad av medlemsstaterna genomföra EU:s tvingande rätts- och kriminalpolitik.
