Hoppa till huvudinnehåll

Proletären förklarar: Socialism – ett samhälle för folkflertalet

Socialismen är inget himmelskt lyckorike, men den är nödvändig för folkflertalet. Kapitalismen gynnar enbart dem som berikar sig på det gemensamma.

Tänk om vanligt folk fick bestämma över samhällets utveckling, istället för att några rika individer i slutna styrelserum gör det.
Artur Szandrowski

Vad är socialism? På den frågan finns många svar. Det finns socialister som vid sina skrivbord konstruerar socialistiska idealsamhällen, vackra att titta på och perfekta som tankekonstruktioner. Problemet är bara att det vackert tänkta inte klarar mötet med en komplex och motsägelsefull verklighet. Socialismen blir sällan – för att inte säga aldrig – som skrivbordkonstruktörerna tänkt sig den.

Av den anledningen avsade sig Karl Marx uppgiften att skriva recept för framtidens kockar. Istället ägnade han sin kraft åt att dissekera kapitalismens inre motsättningar. 

Detta säger något viktigt om den moderna socialismens fader. Enligt Marx är socialismen först och främst en förnekelse av kapitalismen; socialismen föds ur insikten om att kapitalismen inte duger för att förverkliga de många människornas drömmar om ett bättre och tryggare liv.

Det är kapitalismens otjänlighet som föder tanken på ett annat sätta att organisera samhället. Och då handlar det som regel om vardagsnära ting. Om allas rätt till arbete och bostad. Om en bra och jämlik skola för våra barn. Om att få vård när vi är sjuka och att bli väl omhändertagna när vi blir gamla. Om rätten till kultur. Om att rädda planeten undan den globala uppvärmningens katastrofer. Detta för att bara nämna några vardagsnära frågor.

Ett aktuellt exempel. I förra veckan beslutade Stora Enso att lägga ner pappersbruken i svenska Kvarnsveden och finska Veitsiluto. Sammanlagt 1.100 anställda mister jobbet, varav 440 i Kvarnsveden. Om man räknar in familjer och kringverksamheter handlar det om flera tusen människor som plötsligt ställs utan försörjning. Genom ett beslut bakom lyckta dörrar i ett slutet styrelserum.

Den är det enkla och förnuftiga svaret på alla de frågor som kapitalismen ställer det stora flertalet människor inför, de må sedan gälla massarbetslösheten, välfärdskrisen eller klimatkrisen.

I förstone kan beslutet synas ofrånkomligt. De aktuella bruken tillverkar tidningspapper och marknaden för sådant har i dessa digitala tider varit på tillbakagång i årtionden. Man kan inte tillverka något som inte går att sälja.

Men stopp ett tag! Är det verkligen samhällsekonomiskt lönsamt att lägga ner två välfungerande industrier och att splittra och göra sig av med två yrkeskunniga arbetarkollektiv? Hade det inte varit bättre att i god tid ställa om produktionen i enlighet med dagen behov av pappersprodukter?

I detta exempel döljer sig de fundamentala skillnaderna mellan kapitalism och socialism. Vi tar dem i tur och ordning.

1) Under kapitalistiska förhållanden finns bara ett mål för produktionen: att förmera kapitalet genom maximal vinst. Och Stora Ensos 6,6 miljarder kronor är inte mycket nog för aktieägarna.

Socialismen innebär en total omställning av den samhälleliga produktionen. Under socialismen mäts lönsamhet inte längre i hur stora vinster som går till aktieägarna, utan i vad som är bra för för samhället och folkflertalet. Profitproduktion förvandlas till behovsproduktion. Aktiespekulation blir tärande och sjukvård närande.

2) Under kapitalismen styrs det så kallade näringslivet av privata tyrannier, som Stora Enso. De avgörande besluten fattas i styrelserummen, bortom all demokratisk kontroll.

Under socialismen överförs bankerna, de avgörande produktionsmedlen och de främsta naturresurserna i samhällets ägo. Det är förbjudet att för snöd vinnings skull exportera jobb utomlands och det är inte tillåtet att kasta ut människor i arbetslöshet. Den som av någon anledning måste lämna ett arbete erbjuds ersättningsjobb.

Socialismen innebär att de avgörande besluten överförs från marknaden till politiken och till löntagarkollektiven, på demokratiskt sätt. Övergången är inte lätt. Marknadskonkurrensen är effektiv i all sin destruktivitet. När istället behoven skall styra finns risk för byråkratism och resursslöseri. Men inget resursslöseri är värre än massarbetslöshet och profitdriven skövling av naturresurser.

3) Kapitalismen rids av inre motsättningar. Produktionen sker i samhällelig skala, med produktionskedjor som sträcker sig över hela världen och som inkluderar alla sektorer av samhället. Med den styrs av konkurrenskampen mellan de privata tyrannierna, vilket ger ständigt återkommande kriser. I samhällelig skala är den kapitalistiska produktionen anarkistisk, planlös.

Anarkin står i bjärt kontrast till organisationen i de enskilda företagen, där produktionen är minutiöst organiserad. Säg ”just in time”, det räcker. Det är kanske att svära i allehanda kyrkor, men i praktiken fungerar de transnationella storföretagen idag som världens största planekonomier.

Socialismen lär av denna exemplariska organisation. Genom att överföra planeringen i det enskilda företaget till samhället som helhet. Det är ingen lätt sak, men goda försök har faktiskt gjorts och de har lett till en mer harmonisk ekonomisk utveckling, utan kriser och arbetslöshet.

Att planera för maximal välfärd åt folkflertalet är bara ineffektivt för dem som vill berika sig på folkflertalets bekostnad och för dem som vill skövla naturresurserna bortom naturens begränsningar.

4) På Kvarnsveden pågår nu lokala MBL-förhandlingar. All erfarenhet säger att det är kosmetik. Beslutet är redan diktatoriskt fattat av storägarna, bland dem familjen Wallenberg. MBL kallas som bekant ”tuta och kör”-lagen.

Mot den diktatoriska ägarmakten ställer socialismen arbetarmakt. Eller löntagarmakt, för den som så önskar. Beslut som berör tusentals människor och hela städer måste fattas av dessa människor och av de politiska instanser som valts att representera dem. Det är demokrati på riktigt.

Till sin mest grundläggande karaktär är socialismen som sagt en förnekelse av kapitalismen, en insikt om att kapitalismen inte duger för att förverkliga de många människornas drömmar om ett bättre och tryggare liv. Det är det som gör socialismen så seglivad.

Socialistiska regimer kan falla samman. Av olika skäl. Men socialismen återföds på nytt och på nytt. För att kapitalismen förnekar de många ett anständigt liv.

Socialismen är inget lyckorike. Sådana finns bara i teorin. Den är inte ens särskilt vacker, då socialismen bara kan komma till världen genom förbittrad kamp mot det kapitalistiska tyranniet och dess förmånstagare.

Men den är det enkla och förnuftiga svaret på alla de frågor som kapitalismen ställer det stora flertalet människor inför, de må sedan gälla massarbetslösheten, välfärdskrisen eller klimatkrisen.

För folkflertalet är socialismen nödvändig.