Krönika: Förskolan behöver en rejäl strejk

Förskollärare och barnskötare arbetar på samma arbetsplats, efter samma styrdokument och med samma arbetsuppgifter.

Skillnaden mellan yrkesgrupperna är att förskollärarna har mer teoretisk kunskap och därför enligt styrdokumenten har det yttersta ansvaret över verksamheten. Samt att yrkesgrupperna tillhör olika fackförbund, vilket försvårar kampen för bättre arbetsvillkor i förskolan.

Just nu står vi inför historiska nedskärningar. Något som borde vara en riksnyhet, men som knappt har fått något medialt utrymme alls.

På min förskola kommer fyra visstidsanställda att få sluta i höst, av totalt tio medarbetare, och en förskollärare kommer att omplaceras. Stressen har lett till att den redan höga sjukfrånvaron har skjutit i höjden. Vi måste dessutom vara extremt restriktiva med vikarier.

Just nu pågår avtalsrörelsen mellan förskollärarnas fackförbund Sveriges lärare, SKR (Sveriges kommuner och regioner) och Sobona (de kommunala företagens arbetsgivarorganisation).

Avtalet skulle redan ha varit klart, men förslaget har nobbats av Sveriges lärare. Tills ett nytt kollektivavtal har trätt i kraft så förlängs det gamla veckovis. Medlemmarna har inte fått någon insikt i det presenterade avtalet, mer än att det är dåligt.

De flesta på jobbet skiter totalt i avtalsrörelsen. De vet redan att den aldrig leder till något bättre och de är alldeles för slutkörda för att sätta sig in i den.

Föräldrar har reagerat på krisen i förskolan och börjar äntligen inse att deras barn inte får sina behov tillgodosedda under dagen. Barnen skickas runt mellan avdelningar och går miste om lärande eftersom vi ”prioriterar våra arbetsuppgifter” (struntar i att planera aktiviteter, eftersom det helt enkelt inte är genomförbart).

Barnen går också miste om trygghet och omsorgsmomenten får ske i all hast. Stressen är så hög att vi inte hinner låta dem prova ta på sig skorna själva. 

Man gör förskolan systematiskt lite sämre, låter personalen vänja sig (alternativt fly eller bränna ut sig) en period för att sedan göra verksamheten sämre igen. Fackförbunden säger systematiskt att de inte accepterar försämringar, för att sedan acceptera försämringarna i alla fall.

Jag vågar sätta min högra hand på att det är så avtalsrörelsen kommer att sluta, för det är vad som alltid skett tidigare.

Sveriges lärare kommer som vanligt inte ta till strejkvapnet, trots att den feta strejkkassan aldrig använts och trots att arbetsgivaren (kommunen) bryter mot kollektivavtalet där det bland annat står att medarbetare har rätt till ”balans mellan uppdrag och förutsättningar”.

Det innebär ju att villkoren för fredsplikten redan är kastade åt helvete. Så vad är det vi väntar på?

Matilda Storbacka

Förskollärare