Förskolan gav mig svenskan
Många förskolebarn i förorten talar dålig svenska. Jag har varit ett av dem. Men det var i en annan tid.
När morsan kom till Göteborg från Polen i början av 1980-talet ställde hon sig snabbt till arbetsmarknadens förfogande. Efter avklarad SFI-kurs gick hon till arbetsförmedlingen, som på denna tid fortfarande förmedlade arbeten.
Hennes första jobb var ett vikariat på en förskola i Bergsjön. Ett område som redan då kallades ”invandrartätt”.
Jag bläddrade nyligen igenom några gamla bilder från hennes tid där. På ett foto ser man hur barnen hade ritat sina respektive landsflaggor. Alltså länderna som de kom från eller hade rötter i. De hade sedan hängt dem på små stänger.
Bland de tjugo flaggorna hittar man en rumänsk, en pakistansk, en jugoslavisk, en isländsk, en chilensk och en uruguayansk. Resterande fjorton är svenska. Så ”tät” var invandrartätheten.
Fotot är taget i mitten av åttiotalet.
Några år senare var det dags för mig att börja i förskolan. Vi bodde då i Hammarkullen, även det ett invandrartätt område. Snabbspårvägen som gick från stan mot Angered genom Hjällbo och Hammarkullen kallades ofta ”vitlöksexpressen”.
De flesta invandrare där var latinamerikaner. Det var de som la grunden till den populära Hammarkullekarnevalen. Det fanns också finnar, jugoslaver, italienare, greker och iranier. Kanske någon enstaka afrikan.
Men majoriteten i Hammarkullen var fortfarande svensk. Många hade bott där sedan miljonprogramsåren och var mycket stolta över sitt område.
När jag började i förskolan vid fyra års ålder talade jag inte mycket svenska. Det var polska som gällde hemma – på barnavårdcentralens uppmaning. Mina föräldrar ville egentligen snacka svenska med mig, men barnmorskan tyckte att det var bättre att ”ge pojken en god språklig grund på ert modersmål”.
Det var alltså ett blankt litet pojkpapper som klev in på förskolan i Gropens gård, Hammarkullen. Den lilla svenska jag kunde hade jag lärt mig från Bolibompa och barnen på gården. Men på förskolan ändrades allt.
Personalen var svensktalande och de flesta barnen hade svenska som modersmål.
I leksakshörnan fick jag lära mig att sopbil hette sopbil och inte śmieciarka, utomhus grävde vi i en sandlåda, inte en piaskownica, till maten drack vi mjölk, inte mleko, och på ritstunden använde vi kritor, inte kredki.
Förskolan var hårt ansatt redan då, men det fanns fortfarande resurser nog att se till varje barns språkutveckling. När jag började i skolan några år senare hade svenskan hunnit bli det språk jag behärskade bäst.
Bland de tjugo flaggorna hittar man en rumänsk, en pakistansk, en jugoslavisk, en isländsk, en chilensk och en uruguayansk. Resterande fjorton är svenska. Så ”tät” var invandrartätheten.
I samma veva höll två för samhället avgörande saker på att hända. Både öppet och i det fördolda.
Den ena var att invandringen till Sverige förändrades. Den ändrade inte bara karaktär, från i huvudsak arbetskraftsinvandring till i huvudsak asylinvandring, utan även omfattning. Statistiken från SCB talar sitt tydliga språk: kurvan skjuter i höjden vid denna tid.
De som kom till Sverige slussades ofta direkt till förorterna.
Samtidigt sker något som påminner om det som i amerikansk sociologi kallas ”white flight”. Det beskriver en trend där vita lämnar ett område när den icke-vita befolkningsandelen blivit större.
Svenskarna flydde områden som Hammarkullen en masse. Efter svenskarna stack många ”etablerade” invandrare. Klassegregation har våra städer alltid haft. Men nu började även en etnisk segregation att ta form.
Vi flyttade också. Från Hammarkullen till Lövgärdet, en annan förort. En som inte hade hunnit genomgå samma demografiska förvandling. Men den kom även dit.
I min lågstadieklass utgjorde vi invandrarbarn drygt hälften av eleverna. I högstadiet var andelen 80 procent. Nu går det knappt några svenska elever alls i min gamla skola.
Den andra saken som sker vid denna tid förändrar samhället i grunden. Det är nyliberalismens erövringståg. Allt påverkas. Från arbetsmarknad till föreningsliv. Till det sämre, skulle nog de flesta vanliga människor säga.
Skolan får två förödande smällar – 1991 års kommunalisering och 1992 års friskolereform. Få reformer har drivit på segregationen som de. Borta var tanken på en statlig, enhetlig skola. En som låg nära till hands och var lika för alla.
Jag tänker på flaggbordet. Hur skulle ett sådant se ut idag?
Jag vet inte hur många av dagens barn på Gropens gård som har svenska som modersmål – troligtvis inte många, om ens någon. Hur många det är på den intilliggande Hammarkullskolan vet jag. Ett.