Kommentar: Fossilindustrin håller i taktpinnen på Cop28

FN:s klimatmöte i Dubai, Cop28, äger rum mellan den 30 november och den 12 december. Trots de allt allvarligare klimatförändringarna ser världens ledare mötet som oviktigt. Hela upplägget för konferensen visar det.

Därför är det inte förvånande att varken USA:s president eller vicepresident ska delta. Som bekant har de mycket annat att stå i... Flera klimat- och miljöorganisationer kommer att bojkotta mötet för att visa sitt missnöje. Inte minst för att mötet ska ledas av en direktör för ett olje- och gasbolag, vars mål är att öka utvinningen.

Risken är stor att resultatet av mötet blir ett tomt löfte om att fossil energi ska fasas ned, istället för att fasas ut. De mest optimistiska hoppas på att mötet ska bidra till att hålla målet om att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader vid liv. En målsättning som blir alltmer omöjlig.

Utan drastiska åtgärder är Jorden på väg mot minst tre graders global uppvärmning. Dessutom planerar världens länder för en fördubbling av produktionen av fossila bränslen.

Västvärldens rika länder kallar sig klimatledande, samtidigt som de har förhandlat till sig regler för utsläppsstatistiken som gynnar dem. Flyg- och sjötransport av varor ingår inte. Produktionen av de egna konsumtionsvarorna ingår inte heller, om produktionen har flyttats till låglöneländer.

Då registreras utsläppen på det land som producerar varorna, som Indien, Bangladesh och Kina. Därför kan dessa länder pekas ut som större klimatbovar än vad de är.

EU och Sverige ser sig som de i särklass ledande i världen när det gäller klimatomställning. I verkligheten gröntvättar de sin politik och klimat- och miljömålen förses med så många kryphål att de blir verkningslösa.

Istället för att på allvar ta uti med de grundläggande problemen – ständigt ökande utsläpp av växthusgaser, utfiskning, ohållbart jord- och skogsbruk och överkonsumtion – baseras EU:s klimatåtgärder i huvudsak på försäljning av utsläppsrätter och på att byta ut fossil energi mot bioenergi, trots att även de bidrar till att öka koldioxidutsläppen.

Grundtanken är att marknaden ska lösa klimatkrisen, utan krav på bindande åtgärder. Därför får Sverige inte kräva att företag som är verksamma i Sverige ska minska sina utsläpp, om utsläppen omfattas av EU:s handel med utsläppsrätter.

Eftersom EU:s länder räknar koldioxid från biobränslen som noll i utsläppsstatistiken, så berörs de inte heller av EU:s handel med utsläppsrätter. Om företag använder sig av tekniken CCS och skiljer ut koldioxidutsläpp från bioenergi, Bio-CCS, och lagrar den djupt under markytan, så kan den infångade koldioxiden föras in som en minuspost i ländernas utsläppsstatistik.

Sveriges regering utnyttjar naturligtvis detta för att kunna trolla bort de ökande utsläppen av koldioxid i transportsektorn ur statistiken. De låter därför den största posten i klimatbudgeten gå till Bio-CCS. Samtidigt som det påstås att utsläppen från bioenergi är noll.

EU skapar alltså inte bara kryphål. De möjliggör även denna farsartade, kreativa bokföring.

Västvärldens rika länder har förbrukat 90 procent av den globala koldioxidbudgeten och byggt upp sitt välstånd och sin infrastruktur genom att dels använda fossil energi och dels plundra andra länder på deras rikedomar. Då borde det vara självklart att dessa plundrade länder tilldelas en stor del av de kvarvarande 10 procenten för att kunna bygga upp en infrastruktur även i sina länder. Men denna rättviseaspekt har också förhandlats bort.

En stor fråga för COP28 rör den fond som skapades på klimatmötet i Köpenhamn 2009. Rika länder, främst USA och EU, som historiskt stått för de största utsläppen skulle bidra till fonden med 100 miljarder dollar till 2020. Tanken med fonden var att underlätta för medel- och låginkomstländer att genomföra klimatanpassningar.

Inte heller detta mål har uppfyllts. Misstron är nu så stort att Kina och G77-länderna vägrar att diskutera utfasning av fossila bränslen förrän dessa 100 miljarder dollar är säkrade.

Vi står inför mänsklighetens värsta kris någonsin. Samtidigt förnekas allvaret. Därför kommer COP28 att misslyckas. Hoppet står till det stora engagemanget och vreden som växer i världen, mest bland de som har minst skuld till klimatkrisen.