Ledare: Fred i Ukraina – för arbetarklassens skull
Ukrainakriget är både ett ryskt angreppskrig mot Ukraina, ett proxykrig mellan USA och Ryssland och ett inbördeskrig. En rättvis fred kräver att flera sidors intressen möts.
Denna vecka markerar treårsdagen för Rysslands invasion av Ukraina. Det är glädjande för alla, inte minst för den ukrainska och ryska arbetarklassen, att fredsförhandlingar nu återupptagits.
USA:s svängning i frågan tydliggör samtidigt att det finns flera separata konflikter som döljs bakom Ukrainakrigets slöja. Olika intressen står mot varandra i kriget; på marken i Donbass och runt förhandlingsbordet i saudiska Riyadh.
Ukrainakriget är ett ryskt erövringskrig i strid med folkrätten. Putin har sedan februari 2022 införlivat fyra ukrainska regioner i Ryska federationen.
Om man inkluderar Krimhalvön, som införlivades redan 2014, så har Ryssland erövrat tjugo procent av Ukrainas territorium. Det uttalade målet är att införliva hela det område som under tsartiden kallades för ”Nya Ryssland”.
En sådan erövringspolitik är imperialistisk, oavsett var de ekonomiska analyserna placerar Ryssland i den världskapitalistiska hierarkin.
På ett liknande sätt resonerade Lenin i början av förra seklet när han pekade ut det närmast feodala Tsarryssland som imperialistiskt. Trots att den ryska kapitalismen var underutvecklad och underlägset de europeiska imperialiststaterna såg Lenin i Ryssland ”en exempellöst brutal, medeltida, ekonomiskt efterbliven och militärt byråkratiserad imperialism”. För bolsjevikerna var det expansionspolitiken som gjorde Tsarryssland imperialistiskt.
Kriget mot Ukraina har dock fler aspekter än rysk expansionism. Det märks genom att Ukraina inte företräder sig själva när en politisk lösning ska nås. Runt förhandlingsbordet i den saudiska huvudstaden sitter inte Zelenskyjs diplomater utan Trumps.
För Ukrainakriget är också ett amerikanskt krig via ombud, ett proxykrig. Under tre decennier har den amerikanska imperialismen expanderat sin intressesfär på Rysslands bekostnad. Trots både muntliga och skriftliga garantier har Nato utvidgats österut och satt Europas geopolitiska balans ur spel.
Att kriget överhuvudtaget kunnat pågå så länge som det gjort beror på att USA och Europa har pumpat in vapen och pengar i kriget. Det är den amerikanska imperialismen som hållit både Zelenskyjs regering och den ukrainska armén under armarna.
I det sammanhanget är det inte förvånande att USA nu kräver tillgång till Ukrainas mineraler och råvaror. De intressen som finansierat kriget vill helt enkelt ha avkastning på sina investeringar.
Proxykriget har inneburit att USA, EU och inte minst Storbritannien på olika sätt aktivt försökt avstyra diplomatiska lösningar på konflikten i östra Ukraina, som pågått sedan 2014. Där fredsförhandlingarna i Turkiet våren 2022 är det tydligaste exemplet. De strandade bland annat efter politiska påtryckningar från Storbritanniens dåvarande premiärminister Boris Johnson som lovade stora vapenleveranser om kriget skulle fortsätta.
En tredje aspekt på kriget är också just det ukrainska inbördeskriget i Donbass som redan hade pågått i åtta år när Ryssland anföll Ukraina. Även här gav USA och EU stöd åt de så kallade Euromaidan-protesterna och den politiska kupp som 2014 avsatte den sittande och folkvalda presidenten i Kiev.
Det nya styrets antiryska lagstiftning utlöste ett inbördeskrig i landet och tusentals människor fick de kommande åren sätta livet till i den ukrainska regeringens krig mot den egna rysktalande befolkningen. Ett krig där regeringssidan bland annat använde sig av högerextrema miliser som Azovbataljonen.
Inbördeskriget i Ukraina fortgick i åtta år utan en hållbar diplomatisk lösning. De två Minsk-avtalen som förhandlades fram har i efterhand visat sig vara rena bedrägerier. Syftet från garantimakterna Frankrike och Tyskland handlade aldrig om att skapa en varaktig fred i Ukraina, utan om att ge USA och EU så lång tid som möjligt att rusta den ukrainska armén inför ett kommande krig.
Med tre år i backspegeln är det uppenbart att kriget varit en katastrof för vanligt folk på båda sidor, men också för den europeiska arbetarklassen som fått betala upprustning och vapenleveranser med nedskärningar och vårdslakt.
Den ryska ”specialoperationen” har hittills inte uppnått sina påstådda mål. Istället har Ryssland och Ukraina dragits in i utnötningskrig där hundratusentals ryska och ukrainska soldater fått sätta livet till för storrysk expansionspolitik och USA-imperialistisk geopolitik.
Kommunistiska Partiet har varit tydliga med att vi fördömer Rysslands anfall och brott mot folkrätten. Lika tydligt har vi fördömt USA:s och EU:s provokationer och den ukrainska regeringens krig mot den egna befolkningen.
För oss är kampen mot imperialismens krig, där arbetare ställs mot arbetare, det centrala. Det innebär att vi försvarar folkrätten och varje lands nationella suveränitet.
Kommunistiska Partiet vi se ett stopp för krigshetsen och vapenleveranserna till Ukraina. Sverige bör återupprätta normala förbindelser med Ryssland, för fredens skull. Vi vill se en rättvis fred utan annekteringar, där Ukrainas territorium före krigsutbrottet förblir intakt.
Ryssland bör ges rimliga säkerhetsgarantier och Ukrainas rysktalande befolkning måste ges skydd och en möjlighet att själva få bestämma över sin framtid.
Exakt hur en fred ska se ut måste avgöras av krigets parter. Inte bara USA och Ryssland, utan också av den ukrainska regeringen och den rysktalande befolkningen i Ukraina. En sådan fred kommer såklart att påverkas av läget på marken.
Ett står dock klart – medan Europas samlade politiker räds freden så välkomnar vi den. För kapitalet är kriget lika naturligt som profiten. Därför vill svenska kapitalister och politiker se fortsatt krig och upprustning.
Kampen för fred måste därför knytas ihop med kampen för ett annat samhällssystem, socialism. Men framför allt måste kriget som aldrig borde brutit ut få ett slut.