Amílcar Cabral 100 år: Frihetskampen tvingade Portugal på knä

Amílcar Cabral föddes 1924 i Bafatá i Guinea-Bissau och växte upp i huvudstaden Praia på Kap Verde, ögruppen i Atlanten där båda hans föräldrar kom ifrån. 1945 flyttade han till Portugal för att studera jordbruksteknik på Lissabons Universitet och träffade där andra framtida ledare i självständighetskrigen i Afrika. Bland dem Agostinho Neto och Mário Pinto de Andrade som grundade befrielserörelsen MPLA i Angola samt revolutionären Marcelino dos Santos från Moçambique.

Efter sin utbildning återvände Cabral hem till Guinea-Bissau och arbetade som agronom och jordbruksingenjör. Han fick i uppdrag av de koloniala myndigheterna att resa runt landet och studera jordbruksproduktionen, en uppgift som gjorde att han kom i nära kontakt med arbetare och bönder och kunde se i vilka förhållanden de levde i. Den absoluta majoriteten var analfabeter, undernäring och svält var vanligt, sjukdomar frodades i avsaknad av ett sjukvårdssystem, och fattigdomen var utbredd.

I hemlighet bedrev Cabral ett organisatoriskt arbete som syftade till att störta den portugisiska kolonialmakten, samtidigt som han arbetade som agronom åt den. Med sina resor mellan Afrika och Europa blev han en central del i ett till en början hemligt internationellt nätverk av självständighetsrörelser i de portugisiska kolonierna.

I september 1956 grundade Cabral PAIGC i Guinea, och i december samma år var han med och grundade MPLA i Angola. I sitt arbete som agronom åt de koloniala myndigheterna hade han tidigare besökt Angola.

Efter en period med förhandlingar med Lissabon, och efter att Portugals hemliga militärpolis (PIDE) massakrerat hamnarbetare under en strejk i Pidjiguiti (hamnen i Bissau), skiftade PAIGC sitt fokus från den urbana arbetarklassen till att mobilisera landsbygden. 1961 påbörjade partiet officiellt sin väpnade frihetskamp. Cabral argumenterade, precis som Frantz Fanon gör i sin bok Jordens Fördömda, att det endast var genom väpnad kamp som självständigheten kunde uppnås.

Efter mer än tio år av blodigt gerillakrig kunde PAIGC utropa landets självständighet den 24 september 1973. Självständigheten erkändes av Portugal 1974, efter den så kallade nejlikerevolutionen.

Amílcar Cabral fick själv aldrig uppleva sitt hemlands självständighet. Han mördades utanför sitt hem i Conakry i Guinea den 20 januari 1973. Efter flera misslyckade mordförsök arrangerade av PIDE, mördades Cabral av förrädare i den egna rörelsen, män som samarbetade med portugisisk underrättelsetjänst.

Trots att Portugal till slut lyckades mörda Cabral, så lyckades de inte mörda hans idéer, den väpnade befrielsekampen, eller folkets strävan efter värdighet och självständighet.

Amílcar Cabral var inte bara en framgångsrik revolutionär i det praktiska. Han var även en revolutionär tänkare och en viktig antiimperialistisk teoretiker. Han skrev, precis som det självständiga Ghanas president Kwame Nkrumah, om hur exploateringen av den afrikanska kontinenten trots den formella självständigheten fortsatte genom neokolonialismen. Han skrev om hur central kampen är mot imperialismen som förtrycker både arbetarklassen i kolonialmakterna och de koloniserade folken, och hur bådas öden är nära sammankopplade.

”Genom vår befrielsekamp bidrar vi i själva verket till den portugisiska fascismens fall, och vi ger det portugisiska folket det ultimata beviset på vår solidaritet”, skrev Cabral 1962.

I ett tal i Dar es-Salaam i Tanzania 1965 underströk Cabral hur viktigt stödet från Natos medlemsländer var i Portugals försök att bibehålla sina kolonier, ett stöd utan vilket Portugal hade varit chanslöst.

– Alla vet idag att Portugal, Portugals regering, om de inte kunde räkna med stödet från sina Natoallierade, skulle de inte kunna fortsätta kriga mot oss. Ja, vi vet att Nato är ett militärt block som försvarar västs intressen och västerländsk civilisation, sade Cabral.

I samma tal uttryckte Cabral sitt helhjärtade stöd åt den palestinska befrielsekampen.

Det västliga barbariet fortsatte att plåga Afrika efter andra världskriget. USA, England, Italien, Frankrike och Västtyskland försåg Portugal med Natodesignade vapen, stridsflygplan, attackhelikoptrar och militärutrustning för att slakta ett koloniserat folk som kämpade för sin frihet. Förutom Natoländernas militära stöd till den koloniala fascistregimen bistod de även med ekonomiskt och finansiellt stöd. En fjärdedel av den portugisiska statens utgifter gick varje år till landets koloniala krig mellan 1961-1974.

– Portugal hade inte kunnat överleva ett år utan lån och kapitalinjektioner i sin ekonomi från de imperialistiska länderna i väst, sade Tanzanias representant Stephen Mhando i ett tal inför FN:s generalförsamling 1969.

På de kämpande folkens sida fanns Sovjetunionen, Kina och Östtyskland (DDR) som försåg frihetskämparna i PAIGC med vapen och militär utbildning. Kuba skickade efter att Cabral träffat Fidel Castro på Trikontinental-konferensen i Havanna 1966, förnödenheter som bomull, tobak, och socker men även militär utrustning och personal: ammunition, lastbilar och uniformer samt mekaniker, chaufförer, läkare och soldater.

Till och med Sverige bidrog under den perioden med tiotals miljoner kronor i bistånd till PAIGC, huvudsakligen i form av utbildningsmaterial, sjukvårdsutrustning, kläder och transportmedel. PAIGC:s skolhandböcker trycktes i Uppsala på Wretmans Boktryckeri.

Under 1960- och 70-talen skickade även Sverige bistånd till självständighetsrörelserna Frelimo i Moçambique, MPLA i Angola, Zanu och Zapu i Zimbabwe, ANC i Sydafrika och Swapo i Namibia.

I år är det även 50 år sedan Nejlikerevolutionen störtade den fascistiska Estado Novo-regimen i Portugal. Efter att José Afonsos Grândola, Vila Morena spelats i radion under natten – signalen och startskottet för det antifascistiska upproret – reste sig militären och folket den 25 april 1974 för att göra slut på Europas äldsta diktatur.

Ute på gatorna överöste det portugisiska folket soldaterna med vin, mat, och kärlek och förvandlade deras gevär från verktyg för att dräpa med, till blomvaser med röda nejlikor. Revolutionen föranleddes av en våg av mobiliseringar och strejker av arbetarklassen runt om i landet som flygplatsstrejken i Lissabon, textilarbetarstrejken i Braga och ingenjörsstrejken i Porto och Aveiro.

Det var föreningen mellan arbetarklassen och militären som möjliggjorde den sociala revolution som avsatte diktatorn Marcelo Caetano (efterträdare till António de Oliveira Salazar) och introducerade viktiga demokratiska reformer: politiska fångar släpptes fria, fackföreningarna återupprättades, och försäkringsbolag, banker, storföretag och viktiga sektorer inom ekonomin exproprierades och nationaliserades. Arbetare kontrollerade hundratals företag som först ockuperades och sedan omvandlades till kooperativ.

Vad som sällan nämns i sammanhanget är den avgörande roll som självständighetskampen i Portugals kolonier i Afrika spelade för att störta fascistregimen. Den effektiva väpnade kamp som PAIGC, MPLA, och Frelimo drev mot ockupationsmakten skapade politisk splittring och medförde enorma ekonomiska kostnader i Portugal och portugisiska soldater och officerare fick sätta livet till i ett krig som var omöjligt att vinna. På så vis exporterade Afrikas självständighetsrörelser demokratin till Europa.

För det var inte Portugal som av välvilja efter nejlikerevolutionen donerade självständigheten till kolonierna. Det var kolonierna som segrade i väpnad kamp mot Portugal, stöttade av Nato och väst, och vann sin självständighet vilket i sin tur ledde till att fascistregimen störtades. Trots det uttryckte den nya presidenten och tidigare kolonialofficeren António de Spínola bara fyra dagar efter nejlikerevolutionen sitt motstånd mot koloniernas självständighet eftersom det skulle påvisa Portugals ”oförmåga”. Spínola argumenterade för att endast ”självbestämmande […] under portugisisk flagg” var godtagbart. Detta var neokolonialism i sin mest nakna form.

Cabral underströk alltid vikten av revolutionär kultur. ”Kampen för frihet är, före allt annat, en kulturell handling.” Han brukade avsluta sina tal med A luta continua. Kampen fortsätter. Mot imperialismen, för socialismen.

Public domain

Cabral med Fidel Castro.

Läs mer av/om Amílcar Cabral:

Vår kamp, er kamp. Inledning av Göran Palm. (Norstedts förslag 1971).

The Struggle Has Taken Root (1973).

Return to the Source (2023).

Resistance and Decolonization (Reinventing Critical Theory) (2016).

Tell No Lies, Claim No Easy Victories (tal 1962-73).