Gränserna står öppna för lönedumpare och kriminella
Det finns en ny hierarki på den svenska arbetsmarknadens skuggsida. Där det tidigare jobbade polacker och ukrainare, finns nu uzbeker. Marit Murphy Handelsberg vid gränspolisen berättar för Proletären om läget.
Jämfört med antalet polacker, balter och ukrainare finns det inte särskilt många uzbekiska arbetare i Sverige. Ännu. Men fler är på väg: män och kvinnor som utför direkt livsfarliga arbeten utan skyddsutrustning och för de lägsta lönerna. Omkommer de på sina arbetsplatser räknas de inte ens in i statistiken.
De tillhör de lönedumpande arbetskraftsinvandrarna.
– De har inga kollektivavtal, de har inga försäkringar, de är helt utanför systemet. De finns inte. De är rättslösa. Desto mer ovetande och okunniga människorna är om svenska rättigheter, desto mer utsätts de för risker, säger Marit Murphy Handelsberg, civil utredare vid gränspolisen.
Marit Murphy Handelsberg jobbar bland annat inom Team Osund, en organisation där Arbetsmiljöverket, Migrationsverket, gränspolisen, ekobrotts- och trafikpolisen, men också Jämställdhetsmyndigheten, länsstyrelsen och Transportstyrelsen, samarbetar mot skuggsamhället på arbetsmarknaden.
En arbetsmarknad som journalisten Elinor Torp, som nyligen gav ut boken Vi, skuggorna, beskriver som ”ett gömställe för kriminella där det finns allt ifrån fint folk över mellanskiktet till dem som är rent brutala”.
De uzbekiska arbetarna kommer till Sverige via Polen. Sveriges södra granne behöver arbetskraft eftersom så många polska arbetare finns i Sverige. I Polen ersätts de av arbetare från Uzbekistan. Polen har ett nationellt arbetstillstånd, en så kallad D-visering. Fram till och med 2018 utdelades en miljon sådana viseringar till medborgare i tredje land, varav uzbeker är en stor grupp.
– Den här viseringen ger arbetaren rätt att arbeta enbart i Polen, men när ett polskt bolag får uppdrag i Sverige kan de ta med sig uzbekiska arbetare hit. En polsk målare har en bra lön om han tjänar 50 kronor i timmen i Polen. En uzbek tjänar fem, kanske tio kronor i timmen. I Sverige kostar en polsk målare 150 kronor, medan uzbeken får 35-50 kronor i timmen.
– Nästa nationella grupp vi ser inom byggbranschen är kazakerna. De kommer med förfalskade ID-kort från ett annat EU-land, som då ger rätten till arbete i Sverige, säger Marit Murphy Handelsberg.
De utländska arbetarna lever och arbetar under ibland omänskliga förhållanden. De bor i utkylda husvagnar eller baracker, eller i en tältsäng eller på en madrass på arbetsplatsen. De får jobb enligt arbetsköparens godtycke; i Stockholm och storstäderna finns det speciella platser där de utländska arbetarna väntar på att bli upplockade och körda till ett jobb.
Varför går då denna monumentala lönedumpning och utnyttjande av utländska arbetare inte att stoppa? Marit Murphy Handelsberg slår ut med armarna i en uppgiven gest.
– EU. Schengenreglerna och den fria rörligheten sätter stopp.
Nu väller den lönedumpande arbetskraften in över gränserna. Och inte bara arbetskraft. Proletären har talat med en polis som så att säga arbetar på själva gränsen. På frågan ”hur ser det ut vid Sveriges gräns?”, svarade han så här:
– Gränsen? Vilken gräns? Vi har ingen gräns, det är helt öppet både inåt och utåt.
De tre stora portarna in i Sverige är Skavsta flygplats, Öresundsbron och frihamnen i Stockholm. In kommer lönedumpande arbetskraft, vapen, knark, traffickingoffer…
– Ja. Allt man kan tänka sig kommer in. Och ut går containrar med stöldgods. Och pengar, säger Marit Murphy Handelsberg. Det vi pratar om nu, det är inte så här, säger hon och håller upp tummen och pekfingret med en centimeters mellanrum. Det är så här…
Hon slår ut med båda armarna rakt ut åt sidorna.
Men vilka kommer Team Osund åt när de inspekterar arbetsplatserna? Arbetsköparna eller bara de utnyttjade arbetarna? Budskapet är att arbetsgivaren ska sättas åt med högre sanktionsavgifter. Pengar som kanske inte betyder så mycket för de riktigt stora byggbolagen, men desto mer för mindre bygg- och städfirmor.
Statistiken visar att gruppen i allt högre grad också kommer åt arbetsgivarna. En av anledningarna är en engagerad kontaktåklagare som orkar lyssna och ta in problembilden, säger folk i gruppen. Den särskilda straffavgiften som är reglerad i utlänningslagen, går inte att överklaga.
Beslutet att myndigheterna kan komma åt arbetsgivaren på det här sättet, satt dock hårt åt på regeringsnivå. Förslaget motarbetades av Miljöpartiet och Centerpartiet.
Fackligt aktive byggnadsarbetaren Steffe Slottensjö i Stockholm uppskattar i samtal med Proletären antalet utländska byggjobbare i Stockholm till runt 30.000. Och det begränsat till bara murare, betong- och träarbetare.
– Intrycket är att vi har en väldigt stor lönedumpning just här; kan man få in någon som arbetar billigare så gör man det, för då kan man vinna anbudsförfarandet, säger Marit Murphy Handelsberg.
– När jag pratar med små byggbolag, kanske med tio anställda, så berättar de att de inte kan konkurrera. De ligger ett par miljoner över andra bud trots att de verkligen skruvat sitt bud så lågt det bara går. Materialet kostar detsamma. Skatterna är de samma. Då är det ju lönerna man dumpar.
– Byggbranschen är fortfarande en svart fläck för oss. Att från gränspolisens sida gå in och rensa upp i byggbranschen, det går inte. Det är en så otroligt stor del av byggandet i Stockholm, så det går inte att kontrollera bort. Vi vet bara att när vi gör inspektion så påträffas människor som inte har rätt att arbeta här. Byggbranschen har mest svart arbetskraft, det är folk som ibland inte ens finns på pappret.