Hoppa till huvudinnehåll
Av
marcus.jonsson@proletaren.se

Ledarkrönika: Gullandet i riksdagen får det att vända sig i magen

Avtackningen av Stefan Löfven i riksdagens partiledardebatt framkallar lätt illamående – och inte bara av att Jimmie Åkesson bjuder Löfven på korvfest.


Lyssnar på Stefan Löfvens sista partiledardebatt och får svälja några gånger för att hålla illamåendet nere. Det är Jimmie Åkesson-korv hit och Annie Lööf-pizza dit, men det är ändå inte de vämjeliga kulinariska associationerna till riksdagens två värsta extremister som får det att vända sig mest i magen.

För aldrig visar de så tydligt vilken enda stor familj de egentligen är, de politiska högdjuren, som när en av de gamla självmant drar mot elefantkyrkogården. Så var det när Jonas Sjöstedt gav en gråtmild Jan Björklund en mobillåda sonen gjort i slöjden, och så var det när Sjöstedt själv blev bjuden på bärplockning av Ebba Busch.

Intressant är det dock när Löfven tackar Ulf Kristersson för sina varma ord och råkar säga en verklig sanning, att även om de inte alltid är överens i inrikespolitiken har de alltid haft en samsyn i de stora internationella frågorna och i säkerhetspolitiken.

Så talar partiledaren för ett parti som stadigt fört Sverige närmare Nato och är helt enig med Moderaterna i att ha lämnat över Sveriges utrikespolitik till Bryssel. 

Nog kan man käbbla i riksdagen, för att använda ett av Löfvens egna uttryck, men när det gäller att sluta upp bakom USA-imperialismen och det antidemokratiska nyliberala EU-projektet är de fullständigt överens. 

De andra då? Tja, Nooshi Dadgostar säger det absolut bästa som hörs från talarstolen, att det behövs fler arbetare i riksdag och regering. Fler som likt undantaget, den före detta svetsaren Löfven, haft ett riktigt jobb. 

Synd bara att hon är så mån om att ta över taktpinnen efter honom och anstränger sig så hårt för att visa att Vänsterpartiet minsann är de äkta sossarna. Möjligtvis kan man också tycka det är att kasta sten i glashus för juridikstudenten som blev riksdagsledamot, men det är en annan sak. Hon jobbade åtminstone extra i vården när hon pluggade.

I övrigt är där några stunder som är lättare att svälja. Liberalernas Johan Pehrson är rolig, och det går för en sekund att glömma att föremålet för hyllningarna är en klassförrädare som när han var Metallordförande sänkte sina medlemmars löner – och som statsminister varit med och inskränkt strejkrätten, försämrat anställningsskyddet och gjort Sverige till ett ännu mer ojämlikt land än då han tillträdde.

Jimmie Åkesson har en hyfsat välfunnen retorisk slutkläm när han avslutar med att parafrasera Pippi Långstrump: Det var trevligt när du kom men roligare när du gick. 

Själv tänker jag mer på Magnus Ugglas gamla hit från 80-talet, Jag mår illa.

För när Annie Lööf gör Löfven rörd med sina eloger, och överlämnar ett pizzastål i present till statsministern som genomför hennes nyliberala politik – då går min gräns för vad jag pallar med, då lägger jag en pizza och går ut.