Ledare: H&M:s affärsidé avslöjar den moraliska supermakten Sverige

Strax efter Irakkriget berättade en britt på Sverigebesök att många britter var helt på det klara med att USA ville åt den irakiska oljan. 

Däremot ansåg många att Storbritannien inte var i Irak för så simpla saker som olja.

Britterna stod upp för europeiska värden som demokrati och mänskliga rättigheter.

Samma hemmablinda synsätt gäller i Sverige. Till och med Margot Wallström tvingas ibland erkänna att utrikespolitiken hos stormakter som USA och Storbritannien drivs av profit.

Men den svenska utrikespolitiken drivs av ädla mål som jämställdhet och social rättvisa. Wallström missar sällan ett tillfälle att tala om detta, gärna flankerad av toppnamn från de svenska storföretagen.

De gångna veckornas avslöjanden om H&M ger en välbehövlig inblick bakom kulisserna på den moraliska supermakten Sverige. 

Att familjen Perssons patriark Stefan byggt en förmögenhet på 160 miljarder på att suga ut bland annat etiopiska kvinnliga arbetare för två kronor i timmen har inte mycket med varken feminism eller social rättvisa att göra.

Dessutom ska skattepengar i form av bistånd från Swedfund gå till att bygga ännu en fabrik åt H&M i Etiopien. 

Skattepengar som i allt mindre utsträckning kommer från folk som Perssons som fått enorma skattesänkningar de senaste årtiondena.

Swedfunds styrelse utgörs av ett gäng styrelseproffs med uppdrag i Svenskt Näringsliv, storbanker och globalt verkande svenska storföretag. 

En av ledamöterna, Kerstin Borglin, är samtidigt vice ordförande i Swedish East African Chamber of Commerce. 

Som en av de högst ansvariga för svenska handels-
intressen i östra Afrika kan Borglin under biståndsflagg betala fabriksbyggen åt H&M. 

I korporativismens Sverige har ordet jäv raderats ur ordförrådet. Näringslivets intresse är som bekant ett allmänintresse. Swedfund är inget undantag, de är tvärtom regeln.

I maj 2013 samlades gräddan av svenska storföretagsledare på biståndsmyndigheten Sidas huvudkontor i Stockholm. 

Bland deltagarna fanns givetvis H&M:s vd Karl-Johan Persson. Han och ytterligare ett 20-tal företrädare för de globalt verkande svenska storföretagen bildade denna dag Swedish Leadership for Sustainable Development. 

En viktig del i affärrsidén är att klä upp denna simpla ekvation i högtidsdräkt – fair trade, miljömedvetenhet och så vidare – för konsumentgruppen i väst.

Gruppen har ett stående mötesrum på Sida. Det som avhandlas står bortom offentlig insyn. Men sammanslutningens syfte, förklarade Svenskt Näringslivs förre vd Michael Treschow vid bildandet, är att storföretagen ska ”ta täten” i biståndsfrågor.

Därmed kan storbolagen slimma sina egna pr-avdelningar när biståndspengar kan användas till att marknadsföra svenska företag, bygga fabriker, göra infrastruktursatsningar och smörja kontakter med makthavare i länder som möjliggör exploatering av naturresurser och billig arbetskraft.

Att bistånd och imperialism går hand i hand är inget nytt. Men under Kofi Annans tid som FN:s generalsekreterare togs ytterligare steg i att samordna FN:s verksamhet med storföretagens. 

En utveckling som fick Nestlés ordförande att utbrista ”Vi har uppnått det vi ville! Numera befinner vi oss i centrum av debatten”.

Det har även gett Annan öknamnet Nes-Kofi i de länder där barnadödligheten ökat i spåren av Nestlés kampanjer för att ersätta amning med företagets egen bröstmjölksersättning.

Verkligheten har som bekant alltid flera sidor och Kofi Annans hjältegloria är en imperialistisk skapelse.

H&M och andra svenska klädjättar har som affärsidé att utnyttja billig arbetskraft i låglöneländer för att sälja på marknader med mer köpstarka konsumenter. 

En viktig del i affärsidén är att klä upp denna simpla ekvation i högtidsdräkt – fair trade, miljömedvetenhet och så vidare – för att vända sig till en socialt medveten konsumentgrupp i väst.

Att komma över biståndspengar är med andra ord inte bara ett sätt att låta skattebetalarna stå för investeringskostnaderna, det är även en viktig del i marknadsföringen, så länge den cyniska verkligheten kan hållas utanför offentlighetens ljus.

Det enda som skiljer svenskarna från britterna är att vi i ännu högre utsträckning gått på propagandan om våra egna imperialisters godhet. 

Den som genomskådar systemet behöver inte bli cyniker, det är bättre att bli antiimperialist.