Hoppa till huvudinnehåll

OS-tider: Idrottsfest & baksmälla

De olympiska spelen är vanligtvis en idrottsfest med hundratusentals människor på arenorna och miljarder framför tv-apparaterna. Nu i coronapandemins spår är det en mer avskalad tillställning inför folktomma läktare. Proletären önskar de svenska idrottarna lycka till. På vägen bjuder Janne Bengtsson på några nedslag i den olympiska historien.

OS pågår mellan den 23 juli och den 9 augusti. Svenska guldhopp är diskuskastaren Daniel Ståhl, simmaren Sarah Sjöström och stavhopparen Armand Duplantis.

De olympiska spelen i Tokyo är kontroversiella. På grund av pandemin råder det undantagstillstånd i Tokyo, och i Japan insjuknar allt fler i covid-19. Undersökningar visar att uppemot 80 procent av det japanska folket inte vill ha något OS. Arrangemanget drivs igenom av starka ekonomiska intressen och av den internationella olympiska kommittén (IOK) och dess sponsorer, i samråd med den högerkonservative japanske premiärministern Yoshihide Suga.

De senaste opinionssiffrorna inför valet i höst ger Suga bara 30 procent av rösterna. Hans räddning: ett lyckat OS med många japanska guld som kan tända de nationella känslorna hos folket.

Bakom Suga står också lokala sponsorer, som för att få synas under OS lagt upp den högsta summan någonsin för ett enskilt idrottsevenemang: motsvarande närmare 69 miljarder svenska kronor. Nu vill de ha valuta för pengarna.

Att sponsorer styr är vanligt. OS-historien är full av pengar, både svarta och vita, doping, politiska manifestationer och politiskt spel, och av fascister och rasister i högsta ledningen.

Och dyrt är det också. Inte ett enda spel har gått med vinst. Tvärtom, skattebetalare världen runt har fått ta de stora smällar (se längre ner) som OS-arrangemangen medfört.

1906 
Den irländske friidrottaren Peter O’Connor genomförde den första politiska OS-protesten i ”extra-OS” i Aten 1906. O’Connor ville tävla för Irland men nya regler slog fast att deltagarna måste vara nominerade av en olympisk kommitté och O’Connor sögs mot sin vilja upp i den brittiska delegationen.

Det gillade han inte. Den irländska självständighetskampen hade börjat och medan lagkamraten Con Leahy vaktade, hissade O’Connor en grön flagga med texten Erinh Go Bragh (Irland för alltid) i en flaggstång på stadion.

O’Connor vann guld i tresteg och silver i längdhopp. Efter varje medalj paraderade han med den gröna flaggan. Silvret borde, enligt vittnen, ha varit ett guld: mätningen utfördes av managern för amerikanen Mayer Prinstein som tilldelades guldet.

1912 
Jim Thorpe hette egentligen Wa-tha-sko-huk, Den lysande stigen, och tillhörde USA:s ursprungsbefolkning. 1912 tävlade han i OS i Stockholm och vann överlägset guld i fem- och tiokamp.

Några månader efter OS diskvalificerades Thorpe eftersom han tagit emot några dollar för matcher i amerikansk fotboll. Bakom diskningen låg James E Sullivan, ordförande i USA:s amatöridrottsförbund och en känd rasist som ägnade OS i St. Louis 1904 åt att bevisa den vita rasens överlägsenhet. När OS i Stockholm öppnade för kvinnliga simmare, stoppades amerikanskorna av Sullivan, som inte ansåg att idrott var något för kvinnor.

1999 utsågs Jim Thorpe i en stor undersökning utförd av CNN till den tredje störste idrottsmannen genom alla tider i USA, efter Muhammad Ali och Michael Jordan.

1912 
Mer än hälften av löparna bröt maratonloppet i Stockholms-OS den 14 juli 1912. Shizo Kanaguri var en av dem. Loppet gick i tryckande värme och en löpare avled i hettan. Det som skiljde Kanaguri från de andra är att han aldrig hördes av efter loppet.

Kanaguris försvinnande var ett mysterium i många år. Långt senare avslöjades vad som hänt: Kanaguri bröt loppet i Sollentuna utanför familjen Petrés hus. Han blev bjuden på saft i trädgården, tog tåget tillbaka till Stockholm och reste sedan hem till Japan, omedveten om allt rabalder.

Efter visst detektivarbete blev Kanaguri 1967, till 55-årsminnet av ”Solskensolympiaden”, inbjuden till Stockholm för att springa i mål på Olympiastadion. Hans tid: 54 år, åtta månader, sex dagar, åtta timmar, 32 minuter och 20,3 sekunder.

1932 
Stanisława Walasiewicz (1911-1980) var världens bästa kvinnliga löpare i början av 1930-talet. Men också omstridd. Stella Walsh bodde i USA men tävlade för Polen och vann guld på 100 meter i Los Angeles 1932.

1980 dödades Walsh i ett väpnat rån i Cleveland. När hon obducerades upptäcktes att hon saknade livmoder och hade en visserligen liten, men dock en penis. Efter lång diskussion beslutades att Stella Walsh skulle räknas som kvinna, och hon fick behålla sina rekord.

1936 
Medan Hitler smålog belåtet från hedersläktaren i Berlin-OS 1936, var storfavoriten i längdhopp, den svarte amerikanen Jesse Owens, på väg att missa finalen. Ansatsen stämde inte. Han fick hjälp från oväntat håll. Luz Long, det tyska hemmahoppet, gav Owens goda råd. De hjälpte: Owens klarade sig till final och vann sedan guldet. Senare förklarade Owens att ”det krävdes mod av honom att mitt framför Hitler visa mig sin vänskap…”.

Luz Long, som tog silver, fick betala för den vänskapen. Framgångsrika tyska idrottsmän slapp oftast fronttjänst men Long kallades ut i kriget. Han stupade på Sicilien den 10 juli 1943. Jesse Owens förblev livet ut vän med Luz Longs son Karl.

Proletären har tidigare berättat om brottaren Werner Seelenbinder, medlem i Tysklands kommunistiska parti. Seelenbinder blev fyra i OS. Efter spelen häktades han som medlem i en kommunistisk motståndsgrupp. Han fängslades, torterades och avrättades i oktober 1944.

1952 
Ingemar Johansson blev hånad för sin insats mot amerikanen Ed Sanders i finalen i tungviktsboxning i Helsingfors 1952. Johansson boxade defensivt, höll sig undan den väldige Sanders fruktade KO-slag, och blev diskad. Han fråntogs silvermedaljen och bland annat Lennart Hyland spydde offentligt galla över honom.

Efter OS blev båda proffs och matchades fram mot VM-titeln. Ingemar försiktigt av hedersmannen Edwin Ahlqvist. Sanders hårt av ett syndikat med maffiabossen Frankie Carbo i ledningen. Johansson blev världsmästare i tungvikt när han slog ut Floyd Patterson 1959. Den 11 december 1954 blev Ed Sanders knockad av Willie James i en match i Boston. Han vaknade aldrig mer.

Den världsberömda bilden på Peter Norman, Tommie Smith och John Carlos från OS i Mexico City 1968.

1968 
Den aktion mot rasismen i USA som Tommie Smith, John Carlos och australiern Peter Norman genomförde på prispallen efter 200-metersloppet i OS i Mexico City är den mest kända politiska idrottsprotesten genom alla tider.

Men den flyttade också helt fokus från morden på Plaza de las Tres Cultura i staden, där militär bara tio dagar före OS sköt ner arbetare, bönder och studenter som krävde fackliga rättigheter och drägliga levnadsvillkor. Mellan 300 och 400 människor dödades på torget.

1988 
Nyheten att den kanadensiske sprintern och olympiske guldmedaljören Ben Johnson testat positivt för anabola steroiden stanozolol var en bomb i OS i Seoul 1988. Johnson stängdes av och guldet gavs till amerikanen Carl Lewis. Englands Linford Christie fick silvret. I efterhand erkände Lewis att han själv dopat sig. Christie stängdes senare av för doping. Fyran Calvin Smith från USA är den ende av de fem första i loppet som var odopad.

IOK 

Fascister och rasister har paraderat i ledningen för Internationella olympiska kommittén. Industrimannen Sigfrid Edström från Göteborg var IOK:s president 1942-52. Han var Hitleranhängare och tyckte i bojkottdebatten 1936 att ”nazisternas opposition mot judarnas inflytande kan endast förstås om du lever i Tyskland. Judarna hade kontrollen över flera viktiga branscher och höll andra utanför. En förändring av detta tillstånd var absolut nödvändigt om Tyskland skulle fortsätta att vara en vit nation”, deklarerade Edström när judeutrotningen började bli känd.

Edström efterträddes av amerikanen Avery Brundage, president 1952-72. Brundage gick under öknamnet ”Slavery Avery” för sin ohöljda rasism, sexism och antisemitism. Han försvarade Hitler inför Berlin 1936 och avfärdade alla rykten om koncentrations- och dödsläger som falska. Efter en utredning som bland annat visade att Brundage tyckte att icke-vita amerikaner inte skulle tävla i OS överhuvudtaget, är han numera persona non grata överallt utom i OS-världen.

Juan Antonio Samaranch var IOK:s president i mer än 20 år. Han gick redan i unga år med i den spanska ungfascistiska rörelsen. Han var god vän med Franco, och när Franco avrättade antifascister i Samaranchs hemstad Barcelona gjorde Samaranch sitt bästa för att ge Spanien internationell goodwill.

När Samaranch ville bryta den internationella bojkotten mot det fascistiska Spanien genom att arrangera VM i rullskridskohockey, uppmanade de illegala fackförbunden till strejk. En strejk som bland annat drabbade Samaranchs eget textilföretag. Polisen öppnade eld mot de strejkande arbetarna, två dödades och 25 skadades.

1980 valdes Samaranch till president i IOK. Han satt kvar till 2001.

2021 
Laurel Hubbard OS-tävlar för Nya Zeeland i damernas tyngdlyftning, vilket är kontroversiellt. Tidigare tävlade Hubbard med män innan hon 2013 identifierade sig som kvinna. Hubbard är den första öppet transsexuella i ett OS.

 

EN DYR AFFÄR

När Calgary i Kanada skulle söka OS 2026 fick invånarna rösta om saken. 56 procent röstade nej, väl medvetna om hur dyrt det blev när Calgary arrangerade OS 1988. Då låg budgeten på 438 miljoner Kanadadollar (3 miljarder kronor) men till slut gick allt på 899 miljoner (6 miljarder) som skattebetalarna fick stå för.

Så här mycket har arrangemangen (arenor, OS-byarna, infrastruktur) i OS dragit över budget:

Sydney 2000: 56%

Salt Lake City 2002: 28%

Aten 2004: 29%

Turin 2006: 20%

Peking 2008: ingen uppgift

Vancouver 2010: 13%

London 2012: 43%

Sotji 2014: 178%

 

Och så här mycket har arrangörerna tagit in på biljetter, sponsorer, tv-rättigheter med mera, jämfört med budget:

Sydney 2000: 72%

Salt Lake City 2002: 119%

Aten 2004: 51%

Turin 2006: ingen uppgift

Peking 2008: 8%

Vancouver 2010: 12%

London 2012: 50%

Sotji 2014: -3%

Rio: ingen uppgift

Pyeongchang 2018: 27%