Så sent som
i denna vecka rapporteras att en bred majoritet av väljarna
överhuvudtaget inte tror sig om att kunna påverka politiken, inte på
kommunal nivå och då rakt inte på riksnivå.
Ändå är valdeltagandet fortsatt högt i Sverige. Det allra flesta använder sin rösträtt trots att de inte tillmäter den och sig själva några nämnvärda påverkansmöjligheter.
Till delar hänger detta kanske samman med vår lutheranska tradition. Rösträtten är inte bara en rättighet, utan också en skyldighet, mässar statsvetare och politiker. Varpå redbara medborgare givetvis ger sig till valbåset. Skyldigheter skall uppfyllas.
Men viktigare ändå är nog att människor vill påverka. Om politikerna inte lyssnar mellan valen, så måste de i alla fall rätta sig efter valresultaten. Varvid rösträtten framstår som något av den sista möjligheten att komma till tals.
Bilden är inte entydig. Valdeltagandet är på väg nedåt också i Sverige och i EU-valen är det så lågt att dessa val i praktiken har ogiltigförklarats av en bred folkmajoritet.
Det sägs ofta att de s.k. soffliggarna är liknöjda och ointresserade av politik. Så är det inte. Enligt en undersökning som Sifo genomförde åt LO i samband med valet 1998, var de som avstod från att rösta lika intresserade av och lika informerade om politik som de som röstade. De flesta avstod som en medveten politisk handling. Det finns många sätt att protestera.
Naturligtvis finns det liknöjda bland soffliggarna. Precis som det finns de som går och röstar i liknöjdhet. Men det är inte liknöjdheten som skiljer de som inte röstar från de som gör det.
Vi kommunister tillhör den arbetarrörelse som på sin tid gick i spetsen i kampen för allmän rösträtt, i hård strid med den politiska högern, som dåförtiden såg demokratin som ett simpelt pöbelvälde. Rösträtten är en oundgänglig del av demokratin.
Men när demokratin reduceras till rösträtt, när väljarna uppmanas att tigande lida och fördraga under de politiker de valt, då slår vi bakut. Demokrati är så mycket mer än att lägga några papperslappar i en låda en gång vart fjärde år – är också opinionsbildning, är protest mot godtycke och svek, är att tillsammans med andra ställa krav på förändring och förbättring.
För oss är rösträtten inte magisk, inte sättet att påverka, utan bara ett bland flera demokratiska medel. Vi vill rentav påstå att rösträttens magi utgör något av ett demokratiskt dilemma, ty som ensamt medel är dess betydelse betydligt överdriven. Det är lätt för maktkåta politiker att manipulera opinioner som bara uttrycker sig vart fjärde år.
Inte för att vi moraliserar över dem som vi tycker tillmäter rösträtten en större betydelse än vad den har. Lika lite som vi moraliserar över dem som väljer att uttrycka sig genom att inte rösta. Vi har förståelse för båda hållningssätten.
Men i sammanhanget skulle vi vilja göra några påpekanden.
Små partier, som vårt, får ofta höra att en röst på oss är bortkastad, åtminstone i val där vi inte är säkra på att ta mandat. Baksidan av detta mynt är påståendet att det bara är meningsfullt att rösta på partier som helt säkert tar säte i den församling som valet gäller. Rösten skall ge betalt.
Det finns reson i detta resonemang. Om jag nu skall rösta och om jag tillmäter min röst betydelse, så vill jag naturligtvis rösta på ett parti som också företräder mig efter valet. Men det finns också ett aber. Om det parti jag röstar på är sig självt nock efter valet, om det sviker och kompromissar bort den politik och de löften de gick till val på, så kan jag leta i stjärnorna efter min företrädare efter valet. Han eller hon försvann i samma ögonblick som vallokalerna stängde.
En bortkastad röst.
Detta är dessvärre det öde som drabbat vänsterväljare under senare år. De har trott sig rösta på vänsterpolitik. Men har bara fått högerpolitik som tack.
Därför är det nödvändigt för vänsterväljare att se saken i ett större perspektiv. Rösträtten handlar inte bara om att låta sig företrädas, särskilt inte i en situation då påstådda arbetarföreträdare byter kostym så snart de blivit valda. Utan också och mer om att uttrycka en politisk vilja; detta är vad jag vill, denna politik är min oavsett om den vinner mandat eller ej.
Kommunistiska Partiet går självklart till val för att vinna mandat för vår politik. Vi kan därvid lova att bergfast företräda den politik vi gått till val på och att osjälviskt företräda våra väljare, där vi blir valda. Vi tillhör inte svikarnas skara. Vilket vår praktik bevisar.
Till de som funderar att rösta på oss säger vi: Din röst avgör! Om du och alla som tycker som du röstar på Kommunistiska Partiet, så gör arbetarpolitiken och socialismen åter entré i fullmäktige, till borgarnas skräck och sossarnas fasa.
Men mandat är inte avgörande. Ingen röst på Kommunistiska Partiet är bortkastad, ty varje röst på Kommunistiska Partiet är en signal om att det finns en längtan efter vänsterpolitik i arbetarleden, efter ett helt annat sätt att bygga landet än det eländigt kapitalistiska.
En sådan signal är viktig, inte minst inför de utomparlamentariska strider som väntar. Detta skall framhållas. En röst på Kommunistiska Partiet är en röst på en politisk kraft som har sin bas utanför de parlamentariska församlingarna och som bidrar till att stärka den, är en röst på en parti som inte låser in sig mellan valen, utan som alltid och i alla sammanhang kämpar för rättvisa och solidaritet.
Man kan som sagt använda rösträtten på olika sätt, man kan rentav uttrycka sin uppfattning genom att avstå rösträtten. Att inte rösta är också en rättighet.
Men tänk efter noga. Visst är det viktigt att stoppa borgarna i årets riksdagsval, en borgarregering gör ont värre. Samtidigt är det viktigt att bära fram Kommunistiska Partiet till en valframgång. Så använd din rösträtt. Dela din röst om du så anser viktigt och nödvändigt. Men välj Kommunistiska Partiet i de val där vi ställer upp.
Proletären 34, 2006
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
