I ett debattinlägg i Dagens Nyheter 3 februari förfasar sig centerpartiets Maud Olofsson över den höga ungdomsarbetslösheten. Hon är oroad ”som politiker och mamma” och undrar varför inte ungdomsarbetslösheten är en huvudfråga.
Det är hon säkert inte ensam om, eftersom den öppna ungdomsarbetslösheten i december 2005 var 10,9 procent, enligt SCB. Den riktiga siffran torde vara mycket högre, då många ungdomar är satta i någon form av åtgärd eller helt enkelt inte har registrerat sig hos arbetsförmedlingen. Det är inte heller ovanligt att ungdomar börja studera som ett sätt att försörja sig när de istället vill ha ett arbete.
Fler och fler ungdomar kommer aldrig in på arbetsmarknaden och ställs mer eller mindre utanför samhället. De har inte rätt till a-kassa, eftersom de inte haft något jobb, och bor de hemma har de ofta inte heller rätt till socialbidrag, eftersom föräldrarna har försörjningsplikt fram till 20 års ålder.
”Slopa LAS”
Mauds Olofsson fantastiska lösning på detta problem är att slopa LAS för ungdomar. Alla upp till 26 års ålder ska, enligt Olofssons förslag, kunna anställas enligt ett särkilt ungdomsavtal, vilket innebär att dessa ungdomar ska kunna sägas upp med omedelbar verkan under två års tid. På så sätt skulle företagen ”våga” anställa fler ungdomar.
Man kan fråga sig vilken verklighet centerns Maud Olofsson lever i. De senaste åren har olika tillfälliga anställningar ökat dramatiskt, och det är framförallt ungdomar som tvingats arbeta under dessa anställningsformer. Enligt Olofssons resonemang skulle då ungdomsarbetslösheten minskat. Så är inte fallet, utan tvärtom har ungdomsarbetslösheten bara ökat.
”Ungdomar för dyra”
Maud Olofsson tycker också att det är för dyrt att anställa ungdomar, det vill säga ungdomars löner är för höga. Så Olofssons och centerns lösning på ungdomsarbetslösheten landar alltså på att göra ungdomar rättslösa på arbetsmarknaden, samtidigt som de ungas löner dumpas.
Ungdomar önskar att få trygga anställningar precis som äldre, inte tillfälliga jobb som man inte vet om man har kvar från den ena dagen till den andra. Pressen att jämt vara tillgänglig blir ännu högre för alla som är helt beroende av att få timmar eller vikariat för att klara ekonomin.
De enda som skulle tjäna på Maud Olofssons förslag är företagen, som skulle kunna avskeda unga anställda efter behag när som helst. Vem vill protestera mot orättvisa förhållanden på arbetsplatsen och låga löner när man riskerar att stå arbetslös nästa dag? Även ungdomar har rätt till en fast anställning med riktig lön.
PÄR JOHANSSON
Proletären 6, 2006
