Sällan eller aldrig sägs det öppet av en Wallenberg, en Michael Treschow, en Urban Bäckström, en Antonia Ax:son Johnsson eller en Leif Östling att de själva, de mäktiga svenska storkapitalisterna vill ha arbetslösheten. Men likafullt är det så verkligheten ser ut.

Själva beskriver de sig som handlingskraftiga, snarare än ordrika, så låt oss se hur de agerat de senaste fyra åren. Sedan förra valet har orter över hela landet förlorat industrijobb i tiotusental. Biltillverkarna Saab, Scania och Volvo har stängt åtskilliga fabriker och skurit ner på andra. Autoliv och andra leverantörer drabbas i Dalsland, Skåne, Småland, Västergötland…

Inom livsmedelsindustrin har Stockholmsbagarn lagts ner och bondeägda Swedish Meats styckar det svenska köttet utomlands. Gusums Bruk, Bombardier i Kalmar, Sandviks glasbruk, Rörstrands i Lidköping, Duni i Bengtsfors, Pappersbruken i Mölndal, Klippan och Lessebo för att inte tala om Electrolux som stängt flera fabriker och skickat jobben utomlands.

Kapitalets äganderätt
Några exempel bland många, många fler som visar hur kapitalisterna har använt sin diktatoriska ägarrätt till att ställa arbetare i tiotusental arbetslösa. På åtskilliga orter har det skett under mer eller mindre aktivt motstånd från drabbade arbetare och tjänstemän.

Men inte bara de privata kapitalisterna, också de offentliga makthavarna, politikerna i stat, kommun och landsting har aktiv spätt på arbetslösheten.

I takt med den ökande EU-anpassningen har de offentliga arbetsgivarna mer och mer anammat kapitalets metoder. Så stod åren 2003 och 2004 striden het kring nedläggningshotade akutsjukhus, vårdcentraler och skolor. I Södertälje, Norrtälje, Helsingborg, Oskarshamn, Västervik, Göteborg, Norrköping, Lycksele, Bäckefors, Trelleborg, Uddevalla, Lidköping, Malmö med flera orter demonstrerade vårdanställda och folket för bevarad vård och omsorg och för jobben i offentlig sektor.

Vallöften om max 4 procents arbetslöshet, trygga jobb och välfärd blev efter valdagen något helt annat. Vallöften bryts därför att svenska politiker med EU-medlemskapet sålt ut sina möjligheter att styra över ekonomin, faktiskt att styra över politiken.

I politisk enighet över blockgränserna har de överlåtit makten – inte till andra unionspolitiker – utan faktiskt till de diktatoriska marknadsdirektörerna och till marknadsdiktaturens gårdvarar i EU:s byråkrati och domstolar.

Skattereformen 1989-90 bäddade för Sveriges inträde i EU och den brutala nedskärningspolitiken på 1990-talet. Från tidigare 1-2 procent blev arbetslösheten skyhög för att sedan tio år tillbaka landa på 6-8 procent. Att den inte pressats tillbaka sedan dess beror på att låg inflation är grundlagsfäst som unionens övergripande mål. Låg inflation betyder hög arbetslöshet – till storkapitalets fromma.

Arbetslöshetens gissel
Omvänt så hatas arbetslösheten av arbetarklassen och kommunisterna.

• Arbetslöshet och hot om arbetslöshet skapar osäkerhet och otrygghet för folkflertalet. Den splittrar familjer, tvingar människor från sin bygd.

• Arbetslöshet och hot om arbetslöshet slår särskilt hårt mot unga som inte är etablerade på arbetsmarknaden. Den orsakar utslagning, drogmissbruk och kriminalitet.

• Arbetslöshet och hot om arbetslöshet håller nere arbetarlönen genom konkurrensen om jobben. Den försvårar klassen enande till kamp.

• Arbetslöshet och hot om arbetslöshet pressar ner alla arbetande, och ger råg i ryggen åt kapitalisterna. Kampen mot arbetslösheten är därför en klassfråga.

Kamp mot arbetslöshet
I syfte att frammana sådan motståndskamp har Kommunistiska Partiet presenterat ett handlingsprogram för Arbete, Välfärd och Rättvisa.

Handlingsprogrammet, som ingår i kommunisternas valplattform i årets val, presenterar de krav som enligt partiets uppfattning kan och bör ställas av en arbetarrörelse för att inte krisen i Arbetar-Sverige ska fördjupas. Kraven är enkla och realistiska men tillsammans utgör de en frontalattack mot den nyliberala politik till storkapitalets fromma som förs idag.

Kommunistiska Partiets vallöfte är att varhelst vi ges en plattform driva dessa krav och att ihärdigt söka ena alla arbetande kring dem.

LARS ROTHELIUS
Proletaren 33, 2006