600 tjänster ska bort, vilket berör 700 personer. Den enskilt största gruppen är sjuksköterskor, för att det är den största personalgruppen. Men undersköterskor, som redan tidigare under åren blivit starkt decimerade, blir det inte heller många kvar av.
Rehabpersonalen, sjukgymnaster och arbetsterapeuter, skärs ned med 60 procent.
I våras aviserades en nedskärning på 500 personer, men alldeles i slutet av året, så avsattes den tidigare sjukusdirektören, ortopedläkaren Margareta Rödén helt hastigt och mycket överraskande.
Rödén ersattes med en riktig baddare på nedskärningar, ekonomen Sigbjörn Olofsson, med meriter från Östergötlands och Stockholms landsting, samt Örnsköldsvik, som fått ett förordnande på tre år för att effektivisera nedskärningarna och snabba på processen.
Då ökades antalet personal som ska bort med ytterligare 200.
Enligt landstingsstyrelsens ordförande, Ewa Söderberg (S), så hade den tidigare ledningen inte ”levererat” tillräckligt snabbt. Nedskärningarna gick helt enkelt för långsamt – att ha personalen med i processen, vilket sägs vara den tidigare direktörens arbetssätt, passade inte.
Konsultbolag
Det som verkligen upprört i hela den nedbrytande verksamheten är rollen som givits det konsultbolag, Mantec, som landstinget anlitat för att skära effektivt och skoningslöst.
Mantecs funktion och inflytande har successivt ökat, och landstingsstyrelsen har bara ögon och öron för de signaler som kommer därifrån.
På protestmötet på torget talade dels representanter för initiativtagarna, nätverket Rädda Vården. Det var också ”öppen scen” så vem som helst – utom politiker – fick tala.
Det var ett lyckat drag, då uppemot tio personer tog till orda. En representant för patientföreningar, vårdpersonal från olika avdelningar på sjukhuset, ett par läkare, några pensionärer, varav ett par tidigare lanstingsanställda.
Oro för framtiden
De uttryckte oro för hur vården ska kunna fungera i framtiden, när det redan är ständiga problem med platsbrist, vårdköerna är långa till flera kliniker och personalen har svårt att hinna med.
Dessutom skär man tex ned på lekterapin på barnavdelningarna, som ska bidra till att barnen ska klara sin sjukdomstid lite bättre och få leka bort ångest och oro över jobbiga behandlingar.
Även de speciella vårdinsatser som görs för barn inför operationer ska försämras och integreras med den ordinarie vuxenvården. Inhumant och cyniskt – men när man bara ser till var pengar kan sparas så får det groteska konsekvenser.
Från Rädda Vårdens sida så uttrycktes nödvändigheten av att lyfta blicken högre än budgettaket, att visa på varför pengarna inte räcker till vården samtidigt som statsmakten har ”råd” att sänka skatter med mångmiljardbelopp för de bättre ställda.
Det är tyvärr så att mantrat ”det finns inga pengar, budgeten räcker inte till” har slagit rot i de allra flestas medvetande, såväl bland vårdpersonal som allmänhet, och det är svårt att sprida insikten om att en budget är ett politiskt och inte ett ekonomiskt fastlagt beslut.
Många är förbannade
Det råder inget tvivel om, att oerhört många människor är oroade och förbannade över nedskärningarna. Det har aldrig tidigare varit ett sånt tryck på tidningarnas insändarsidor. Det gäller bara nu att elden hålls vid liv, att påtryckningarna på politiker och tjänstemän inte mattas.
Rädda Vården, som är ett löst nätverk av kontakter både inom och utom vården, måste dra in fler i det aktiva arbetet med opinionsbildning och organisering av kommande möten och aktiviteter.
Proletären, Sundsvall
Politikernonchalans och budgetfanatism
• I måndags hölls ett möte för medlemmarna i Vårdföbundet i Sundsvall. Den aula som mötet hölls i var sprängfylld av oroliga och ilskna medlemmar.
Efter en kort inledning och genomgång av den senaste nedskärningshistoriken av länsavdelningens ordförande, så kom landstingsstyrelsens ordförande Ewa Söderberg och vice ordföranden, Benny Eriksson, båda Socialdemokrater, för att ta del av medlemmarnas frågor.
De har också närvarat vid liknande möten med Kommunals och Läkarförundets medlemmar.
De fick sina fiskar varma med många ilskna och oroliga frågor om hur man ska bevara vårdkvalitén, hur de redan långa köerna till vården ska kunna kapas med så liten kvarvarande kapacitet mm.
I deras svar, så skymtade inte någon som helst oro över att patienter ska ta skada eller personal gå in i väggen. Det primära är och förblir att 235 miljoner ska sparas – och det fort.
Primärvården och kommunerna ska ta större ansvar för vården – många äldre vårdas på fel nivå, hävdade Ewa Söderberg.
Men där skärs ju också ned, vilket också fördes fram. Hennes svar blev en axelryckning.
En uppvisning i politikernonchalans och budgetfanatism – det var vad Vårdförbundets medlemmar fick med sig.
Det blev tyvärr inte utrymme för diskussion med representanterna för förbundets lokala ledning om fackets roll som olja i nedskärningsmaskineriet, när man sitter med och beslutar om vilka som ska få gå från jobbet och vilka som får stanna, istället för att ta strid för jobben, arbetsförhållandena, arbetsmiljön och – sjukvården!
EVA RUDSTRÖM
Proletären nr 3, 2010
