Den dominerande trenden i medierna är att koldioxidutsläppen ska minskas genom medborgarnas kloka handlingar och val. Ansvaret läggs över på den enskilde.

Personliga insatser av typen sänkt inomhustemperatur, byte av glödlampor, kortare tid i duschen och så vidare kan naturligtvis aldrig vara fel. Många bäckar små kan påverka och varje bidrag är bra, men ärligt talat, sådana åtgärder blir ofta mer eller mindre symboliska.

Dessutom, om man lägger tyngdpunkten på denna typ av insatser döljer man att miljöfrågan i grunden är en samhällelig fråga som måste lösas genom samhällelig planering och samhälleliga insatser. Att som exempelvis Karolina Vikingson i gratistidningen punkt.se den 3 januari skriva ”Så räddar du miljön 2008” och sedan föreslå ”ingen reklam, källsortera, miljömärkt el, köp secondhand” blir direkt falskt.

De åtgärder som ger snabbast resultat med lägst kostnader är energieffektivisering och energibesparing inom kommunerna, industrin och bostadssektorn. Inom detta område har mycket gjorts men mycket, mycket återstår att göra. Exempelvis utvinner man värme ur avloppsvatten för fjärrvärme, sopförbränning ger både el och varmvatten och många industriprocesser effektiviseras. I takt med stigande energipriser blir sådana insatser allt mer lönsamma. Energieffektivisering är realistiskt och kan ge snabba resultat.

De stora satsningar på alternativa energikällor som en gång i tiden utlovades i samband kärn-kraftsomröstningen har vi inte fått se mycket av. Vad gäller sol- och vindkraft finns teknologi tillgänglig men de stora investeringar som kommer att krävas har hittills inte lockat energibolagen. De har inte förväntats ge den profit elbolagen kräver. Hittills har mest småskaliga anläggningar byggts och exempelvis miljöpartiet förespråkar en sådan hushållsnära elproduktion. Solceller på taket och små privata vindsnurror kan nog fungera på landsbygden, men storstädernas och industrins energibehov måste tryggas genom samhälleliga satsningar. Satsa på förnybar energi. Sol, vind, vatten, jordvärme, vätgas. Möjligheterna finns men de kräver forskning och investeringar i stor skala.

Kärnkraftsmaffian
Här måste varnas för kärnkraftsmaffian som vädrar morgonluft nu när opinionsvindarna kan vändas. I flera länder planeras utbyggnad av kärnkraften trots att inga av dess grundläggande problem är lösta. Brytningen av uranmalm vållar stora miljö- och hälsoproblem och varken driftsäkerheten eller avfallshanteringen har kunnat säkerställas.

Om nyliberalerna ens erkänner att koldioxidutsläppen är ett problem så anser de att marknaden kommer att lösa problemet. I takt med minskande tillgång på råvaror och energi stiger priserna och då sjunker konsumtionen och vips så var det problemet ur världen. De flesta åtgärder som föreslås och diskuteras idag syftar just till att marknaden ska få koldioxidutsläppen att minska. Sådana åtgärder är i grunden orättvisa. Stigande priser drabbar alltid de fattiga hårdast både globalt och här hemma. De rika köper sig rätten till ett fortsatt liv i överflöd medan de fattiga får dra ner på en redan låg konsumtion.

Vad som krävs är istället samhälleliga insatser i form av planering, investeringar och lagstiftning. I Sverige står transportsektorn för en stor del av koldioxidutsläppen. Som ett exempel skulle ett åtgärdspaket för att minska utsläppen från transportsektorn kunna se ut så här. Under en period på fem till tio år skulle man planmässigt:

• bygga ut järnvägsnätet och föra över långväga godstransporter från landsväg till järnväg,
• minska transportbehovet genom principen om företräde för närproducerade varor och förbud mot just-in-time-produktion där företagens lager rullar på långtradare,
• minska och på sikt ersätta inrikesflyget och långfärdsbussarna med snabba passagerartåg,
• satsa på kollektivtrafiken i städerna för att minska bilismen där,
• reglera bilarnas bränsleförbrukning och på sikt förbjuda stora, tunga, bränsleslukande personbilar.

Är det troligt att marknadskramarna i regeringen kommer att besluta om åtgärder i denna anda? Vad säger EU:s regelverk om inskränkningar i den fria konkurrensen och den fria rörligheten för varor och tjänster?

BO BRINKHOFF
som själv orsakar koldioxidutsläpp på knappt fyra ton per år
Proletären 4, 2008