Ungefär så låter det varje morgon i radions nyhetsutsändningar.
Det pågår vad man kan kalla en klasskamp i Frankrike. Inte så att det
är medvetna arbetare som reser sig mot kapitalets orättvisor, men det
är ändå en förtryckt underklass som revolterar mot allt som
representerar överheten. Ungdomar som i sitt utanförskap finner
desperata utvägar när de vill synliggöra sitt missnöje.
Utan att gå djupare in på en analys om vad man skall sätta för etikett
på händelserna så borde det ringa varningsklockor på många håll. Detta
är inte något som kommer oväntat. Detta är något som är förutsägbart
och som vi redan sett i Storbritanniens invandrartäta industristäder
och inte minst i USA.
Tydligt utanförskap
Vi känner alla till vad det beror på. Arbetslöshet, olika former av
diskriminering, ett segregerat boende och som en följd av detta ett
utanförskap som även här i Sverige blir allt tydligare. Själv ser jag
det i mitt arbete på Nytorpsskolan i Hammarkullen när jag var och
varannan morgon möts av fönsterkross och vandalisering.
Detta är ju inget som man löser med övervakningskameror, även om detta
naturligtvis kan få en effekt just på skolan. Men missnöjet söker sig
säkert andra vägar. Man kan inte föra en politik som gör så många
människor uppgivna och besvikna och sedan i vackra ord tala och
delaktighet och öppenhet osv.
Utvecklingen har tvärtom lett till ökad slutenhet. Så kunde vi i
Göteborgs-Posten för en tid sedan läsa om en allt hårdare attityd från
vissa grupper mot dem som uppfattas som alltför svenska. Invandrare kan
berätta om att kraven på ”renlärighet” är större här än vad det var i
hemlandet.
Händer snart här
Vi vet också att det finns en ökad och allt grövre kriminalitet. Vi vet
också att rekryteringen till olika gäng främst sker i de segregerade
förorterna.
Så här är det och vi vet att det som nu sker i Paris förr eller senare
också kommer att hända här om ingenting görs för att förhindra det. Men
problemet är ju just detta att inget görs.
Hör ni inte varningsklockorna? skulle man vilja skrika utanför
Riksdagshuset eller andra platser där de politiska beslutsfattarna
samlas.
Och tänk, när det inom en inte alltför avlägsen brinner bilar i svenska
förorter, så sätter de alla upp en oförstående min och kan inte alls
förstå vad som händer och att det på något sätt skulle vara deras fel.
TORGNY JOHANSSON
Proletaren 45, 2005
