Det kostar att fiska röster. Till traditionella redskap som flygblad, affischer, på reklampelare och i kollektivtrafiken, ska i år för första gången efter mönster från USA sändas valreklam i TV4. Knappast berikande för demokratin men väl för penninghungriga aktieägare i medieföretag.
Men pengarna är snett fördelade. Höger-alliansen spenderar 172 miljoner kronor, vilket är nästan dubbelt så mycket som de rödgrönas 91 miljoner.
Än värre är det för små partier att göra sig gällande. Kommunistiska Partiets valbudget löper på i sammanhanget obetydliga 700.000 kronor. Genom valfonden bidrar Proletärens läsekrets till merparten.
Hos Kommunisterna lever folkrörelsetraditionen.
Bland riksdagspartierna finns inte ens tanken på att uppträda som folkrörelse. Sanningen är att de i stort gjort sig ekonomiskt oberoende av sympatisörer och medlemmar. En stor del av partikassan får väljarna stå för genom partistödet.
Givetvis är detta demokratiskt förkastligt eftersom små partier missgynnas då ersättningen utgår från antalet mandat. Det odemokratiska förstärks av spärreglerna som håller små partier utanför de valda församlingarna.
År 1993 var 10,7 procent av svenska folket medlemmar i något politiskt parti i Statistiska Centralbyråns mätningar. Femton år senare, 2007, har den siffran halverats till 5,3 procent. Med kraftigt sjunkande medlemstal gör sig riksdagspartierna sig mer och mer oberoende av medlemsavgiften. Från riksdagen, landstingen och kommunerna får de etablerade partierna cirka 900 miljoner kronor om året i partistöd. Oräknat är då alla andra stödformer till enskilda riksdagsledamöter och andra valda politiker.
Flera oberoende källor som SVT, tidningen Medievärlden och Svenska Dagbladet har beräknat riksdagspartiernas valbudgetar inför 2010 års val till drygt en kvarts miljard kronor, se tabell. Anmärkningsvärt är de stora differenserna mellan de olika partiernas resurser liksom mellan de politiska blocken. All modern valforskning visar att det finns samband mellan mängden satsade pengar och antalet vunna mandat.
Centerpartiet har en anmärkningsvärt stor valbudget. Orsaken är att Centern är ett av Europas rikaste parter sedan partiet innan valet 2006 sålde Centertidningar för 1,8 miljarder kronor.
Moderaternas får stora tillskott genom ”insamlingsklubbarna” Tornet och Rosenbadsfonden, den senare med miljardären Gustaf Douglas i spetsen. Under valåret 2006 fick Moderaterna in 30 miljoner kronor på detta sätt.
Socialdemokraternas största inkomster vid sidan av partistödet får de från A-lotterierna. Ett spelbolag som i över ett halvt sekel genererat stora summor, för närvarande minst 80 miljoner kronor årligen, till såväl partiet som ungdomsförbundet SSU. I LO:s budget finns dessutom avsatt 24 miljoner kronor för aktiviteter, det vill säga stöd till Socialdemokraterna, under valåret.
Här ska också nämnas att Sverigedemokraterna satsar 19 miljoner kronor i årets val. Partiet får bidrag genom sina kommunala mandat och gratis valsedlar i hela landet vilket ges till alla partier som hade minst en procent av väljarkåren i föregående val. Vi vet inte varifrån öviga bidrag kommer, men det var inte så många år sedan som SD fick stora summor från det rasistiska Front National i Frankrike.
I Sverige, till skillnad från de flesta andra kapitalistiska demokratier som Tyskland och USA, så finns det inga regler som tvingar partierna att redovisa sina bidragsgivare. Moderaterna är den största motståndaren till sådan transparens.
Under kapitalismen kan demokrati stavas pengar. Så ser vi hur de etablerade partierna gjort sig ekonomiskt oberoende av bidrag från medlemmar och sympatisörer. Folkrörelsetanken är dem numera främmande.
Bara Kommunisterna bär den vidare och är helt beroende av såväl politiskt som materiellt stöd från vanligt folk.
Lars Rothelius
Proletären 33, 2010
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
