Inte bara igenkänning för Svenssons

Den folkkäre skådespelaren Allan Svensson har gått bort efter en tids sjukdom. Han blev 73 år gammal.

En riktig kött-och-potatis-skådis, som funkade i alla typer av roller – pastor, magister, slussvakt, militär, you name it – på tv, på scen och på vita duken.

Mest känd är han för rollen som familjefadern Gustav Svensson i en av Sveriges genom tiderna mest populära sitcoms, Svensson, Svensson, som fyllde 30 år nu i höst.

Gustav var brevbärare, fotbollsfantast och fyrkantig gråsosse, som höll hårt på traditionerna och gillade statlig infrastruktur. Gustav var gift med en banktjänsteman och smådryg folkpartist (Suzanne Reuter), vilket förstås bäddade för en del rolig comedy, och far till två uppnosiga ungar, vilket bäddade för ännu mer rolig comedy.

Svensson, Svensson var inte bara igenkänning för alla Svenssons. Det var också en lättsam inblick i den svenska kulturen för många nyanlända. En vän till mig från forna Jugoslavien berättade att det var familjen Svensson som slussade in honom i samhället. En bekant med iranskt påbrå säger att serien gav henne bättre svenskundervisning än flera terminers SFI.

Själv minns jag att morsan, som trots att hon bott och jobbat i Sverige i femton års tid under Svensson Svenssons höjd, inte hade många svenska vänner utanför jobbet och fackklubben, och de umgicks inte så mycket privat. Att se på serier som Svensson, Svensson och Tre kronor var som att bli hembjuden till en svensk familj.

Julavsnittet är en grundpelare i min familjs jul-tv-tittande, lika viktigt som Kalle och Karl-Bertil. Det är med viss sorg i hjärtat man ser på det, ett minne från ett svunnet Sverige, då posten hette Posten och Örebrostadsdelen Vivalla inte mest var känd för sina skjutningar.

I år kommer jag se på det med ännu mer sorg i hjärtat.