Krönika: Jag vill så gärna vara stolt över dig, Sverige!

Du gamla du fria Sverige. I år fyller du 500 år, sägs det. Inte så illa, med tanke på att många andra nationalstater knappt fyllt ett sekel.

Jag skulle väldigt gärna vilja gratulera dig. Kanske rent av sjunga nationalsången och kalla mig stolt svensk. Men det är något som skaver.

Nog älskar jag dina soliga somrar med blå himmel. Dina ängder gröna, din fjällhöga nord och glädjerika sköna. Ett av de vänaste länderna på jorden, som det sjungs.

Men vem har egentligen makten över dig, ängderna, fjällen och din vackra natur? Är det vi, det arbetande folket? Eller är det skogsbolag, gruvbolag och riskkapitalister?

Nog är du ett vackert land, som vi tack vare Allemansrätten ännu hyfsat fritt kan njuta av.

Men det är inte vi som bor och arbetar i Sverige som får ta del av dina naturresurser och rikedomar. Det är profithungriga högdjur som skiter i både människor och natur.

Du är gammal och fri – men vad är du för land att bli gammal i? I ett av världens rikaste länder får pensionärer samla burkar för att dryga ut sin pension. Och samtidigt som arbetare slits ut i förtid och arbetslösheten stiger, ska vi ändå tvingas att arbeta längre.

Och vem är fri i Sverige idag? Den som tvingas ha två jobb för att kunna försörja sina barn, samtidigt som bostadsbolagen höjer hyrorna och matjättarna höjer priserna? Den som står med miljonskulder till giriga storbanker, bara för att ha någonstans att bo?

Var är friheten när EU-direktiv står över svenska lagar? När nedskärningar och besparingar slår sönder välfärden? När klassklyftor, korruption och kriminalitet tar tryggheten ifrån oss? 

Nog har ärat ditt namn flugit över jorden. En gång som ett föredöme, sett till både välfärd och internationell solidaritet. Du stod upp för fred och nedrustning i tider av krig och upprustning. Idag tvingas du in i en krigsallians, som leds av världens mest krigiska supermakt, USA. 

Du tronar på minnen från fornstora dagar. Visst är vi många som längtar tillbaka. Kanske inte till stormaktstiden men till välfärdens glansdagar. Till ett land att vara trygg i, och stolt över.

Idag är det många som säger att du har förändrats. Falska vänner till dig pratar om folkutbyte. Som om det var din hudfärg vi skulle vara stolta över! 

Vi, dina riktiga vänner, vet att det var nyliberalism och kapitalistisk girighet som förändrade dig i grunden, och förstörde mycket av det som gjorde dig så vacker.

Jag vet att du varken är, eller kommer att förbli, vad du en gång var. Men jag är heller inte nostalgisk. Ska du bli så som vi vill att du ska bli, så krävs det återigen kamp. Mot den kapitalistiska eliten och det politiska etablissemang som förstör vårt land. 

Men också mot bekvämligheten, ombudsmannatänkandet och fjäskandet för makten, som nästan blivit till svensk kultur. Som får mig att skämmas, snarare än att vara stolt, som svensk.

Nog älskar jag Sverige. Jag vill både leva och dö i Norden. Men först när vi har makten över allt det vackra som är du, Sverige, så kommer jag att kalla mig för stolt svensk.