Ledarkrönika: Kan vi lita på LO i förhandlingarna om Las?

Släng Las-utredningen i papperskorgen! Det säger Byggnads Väst i ett uttalande strax innan semestern.

Man beskriver hur utredningens förslag till förändringar i lagstiftningen kommer att försvaga anställningstryggheten genom att öppna för godtycke och ge mer makt till företagen. Nu måste vi stå upp för vår rätt och snabbt agera för att stoppa förslaget. Läget är kritiskt och vi har ingen tid att förlora, slutar texten.

Det är bara att instämma. Byggnads Väst står inte ensamma. Alla de 14 LO-förbunden liksom Saco och TCO fördömer utredningen.

Därmed borde saken vara klar. Vilken regering skulle kunna stå emot hela den fackliga rörelsen i ett land? Enbart hotet om en politisk generalstrejk skulle vara tillräcklig för att snabbt stoppa förslaget.

Men uttalanden är en sak och politiska realiteter en annan. Upplägget i januariavtalet är att utredningens förslag skall genomföras om inte ”arbetsmarknadens parter” kan enas om ett annat.

LO-ledningen skulle med kraften från samtliga förbund bakom sig kunna markera att man aldrig kommer att medverka till ytterligare försämringar. Men istället öppnar LO:s nye ordförande, Susanna Gideonsson, för att att LO kommer att försöka hitta en lösning tillsammans med Svenskt Näringsliv när förhandlingarna återupptas i augusti.

”Jag litar på att Las-utredningens förslag inte kommer att bli ett regeringsförslag, men de påverkar ändå debatten”, skriver Gideonsson, kryptiskt, i en artikel i tidningen Arbetet (nr 9/20).

Då tänds en varningslampa för vad som komma kan, i alla fall hos mig. Las-utredningen är ett beställningsverk från arbetsköparna. Om det blir utgångspunkten för förhandlingarna så slutar det illa.

Redan nu görs många undantag från turordningslistorna vid uppsägningsförhandlingar och det finns stora kryphål i lagstiftningen. Anställningstryggheten är kraftigt urholkad. Enligt en undersökning gjord av OECD hamnade Sverige först på plats 27 av 40 länder när de anställdas rättigheter bedömdes.

När Las stiftades 1974 var normen att alla som behövdes på en arbetsplats hade rätt till en tillsvidareanställning på heltid. 1982 infördes regler om provanställning och anställningsformen visstidsanställning.

Därefter har de anställdas villkor successivt försvagats. Bemanningsföretagen har blivit lagliga och bara fantasin sätter gränser för alla otrygga jobb som medges och missbrukas, eftersom det är möjligt.

Coronapandemin visade att förfärande många kunde bli av med sina jobb över en natt. Dessutom är det stora antalet tim- och tillfälliga anställningarna inom äldrevården en bidragande orsak till de höga dödstalen i covid-19.

Så visst behöver anställningstryggheten och Las reformeras, men inte försämras. Lagen ska rensas från undantag och otrygga jobb. Varje steg åt nåt annat håll är ett svek.