”Det finns inga pengar”, brukar bli svaret på varför lönehöjningar uteblir, akutmottagningar stängs, klassrum står fullknökade, bibliotek drar ner på öppettiderna och seniorer tvingas äta utspätt äppelmos.
Men i helgen fick jag se en hel del av de där pengarna som inte finns, när jag och min redaktionskamrat Erling gick på kapitalistsafari på Investors årsstämma. Där fick vi bevittna hur nästan 16 miljarder delades ut till de glada aktieägarna, medan styrelsearvodena höjdes med 14,5 procent till över en miljon kronor om året per ledamot (vad sägs om det ”märket”!).
Investor är Wallenbergklanens investmentbolag. Bolaget producerar inget själva, men har sina fingrar i de flesta svenska industrisyltburkar. Inte minst vapenjätten Saab, som det gått väldigt, väldigt bra för tack vare upprustningshysterin (i årsrapporten kan man läsa om en ”rekordstor orderstock”).
Klanen representerades av Jacob Wallenberg, son till Peter ”Pirre” Wallenberg och styrelseordförande i Investor. Om svensk industrikapitalism var ett tv-spel skulle han vara sista bossen. En riktigt slipad jävel. Det var fascinerade att lyssna på honom när han svarade på frågor från aktieägarna. Inte minst klimatorganisationen som köpt en enskild aktie för att komma in på stämman och ställa honom mot väggen. Han tuggade i sig dem som skumtomtar.
Nu kliver också en yngre (sjätte) generation Wallenbergare in i bolagsstyrelsen. 34-åringen Fred Wallenberg, kusinbarn till Jacob (och barn till Marcus, som också sitter i styrelsen), valdes in under stämman och bevisade en gång för alla att det finaste med kapitalismen är att vem som helst, oavsett bakgrund, kan ta sig högt upp i samhället om man bara jobbar hårt!
På scen stod också Investor-vd:n Christian Cederholm (som påminner otäckt mycket om Gustaf Skarsgårds rollfigur i Ondskan, överklass-penalisten Silverhielm). Han var en av de största vinnarna i salen. 2024 fick han en sammanlagd ersättning, lön samt aktier, på 28 miljoner kronor. 2025 kommer den växa till 38 miljoner.
Nog finns det pengar. Men i fel fickor.
För övrigt: Det blev ett litet gästspel från trasproletariatet på stämman. I lobbyn satte sig en härlig ”Kenta”-typ, knäckte upp en öl och tog sig en lur.
– Ja’ har rätt att sova här! ropade han medan polisen bar ut honom, lika medgörlig som en säck med skridskor. Kanske den hederligaste personen på hela stället.
