Hoppa till huvudinnehåll
Av
Pensionerad förskollärare

Könsneutralt språk missgynnar kvinnor

Tiden då de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män inte längre utgör en makthierarki kommer, men vi är inte där nu. Därför har ordval betydelse.


En svensk kvinnlig skidåkare hyllades i media för sina insatser i VM. Det handlade inte om skidåkning utan om mens.

Johanna Hagström upptäckte minuter innan sprinten att hon fått mens. Stress och panik förstås. Och så berättar hon detta, helt öppet, när hon berättar om sin uppladdning inför loppet. Kan man göra så? Är inte kvinnors kroppar och hälsa något det ska talas tyst om?

En 50-årig man utsatte en tioårig flicka för en våldtäkt. Han friades i hovrätten eftersom flickan använde ordet snippa och inte vagina när hon beskrev hur mannen varit inne i hennes snippa. Det kvinnliga könsorganet som inte ens haft ett namn utanför latinet tills för ett par tiotals år sedan!

Bra nog att flickan hade ett namn på sin snippa och vågade berätta. Och bra att det absurda, kvinnodiskriminerande och det maktfullkomliga, liksom den totala avsaknaden av ett barnperspektiv, i domen väckte starka protester.

I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet skriver företrädare för kvinnoorganisationer att ”Sveriges kvinno­organisationer ser med stor oro på hur man inom svensk offentlig förvaltning och lagstiftning tycks vrida klockan tillbaka och återfalla i könsblindhet. Social­styrelsen talar numera om ’våld i nära relationer’ i stället för ’mäns våld mot kvinnor’ och tycks ha glömt bort vikten av att erkänna våldets könade natur. I skolans läroplaner har begreppen ’pojkar och flickor’ till stor del ersatts med ’barn’ och ’elever’, trots stora och ihållande jämställdhets­problem som förtjänar att uppmärksammas”.

De tar också upp regeringens betänkande Alla tiders föräldraskap och bemöter förslaget där att orden ”mor” och ”far” ska ersättas med ”föräldrar”. Debattörerna menar att det faktum att män och kvinnor drabbas olika när lagar rundas och välfärden monteras ner döljs av att osynliggöra könsskillnaderna.

När klasskillnaderna ökar och när arbetarkvinnors medellivslängd minskar, trots den sammanlagda ökningen i medellivslängd, behövs extra vaksamhet på ett sådant här betänkande som så flagrant undviker att prata om kvinnors underordnande.

Avståndet till närmaste BB med plats ökar och är ytterligare ett aktuellt ämne. När BB läggs ner blir det en stor och oroande osäkerhetsfaktor för föräldrarna. Kvinnor får även eget liv och hälsa att oroa sig för.

När den gemensamma välfärdens brister blir allt större ökar kvinnors del av hemarbetet. Reagera!

Att pappor både tar sin halva av föräldraledigheten och inte minst vabbandet, borde inte vara svårt varken formellt eller attitydsmässigt, men vi är inte ens i närheten av det. Att kvinnors sjukdomar och kvinnors symptom, som ibland är olika mäns på samma sjukdomar, inte får sin rättmätiga del i sjukvården måste äntligen uppmärksammas och åtgärdas.

Att skolan får de resurser som behövs för att möta barnens behov, också de som pojkar respektive flickor har, går inte ihop med besparingarna som om och om igen drabbar skolor.

Den tid när de biologiska skillnaderna mellan kvinna och man inte längre utgör en makthierarki, den kommer. Men vi är inte där än.

Orden trollar inte bort de faktiska maktskillnaderna, och som här i betänkandet döljer de istället kvinnors underordning. Vi behöver se problemen för att kunna göra något åt dem. Det behövs mer än ord för att ersätta ett patriarkalt system.