Ledarkrönika: Krigspartiet VPK

Förra veckan meddelade Ulf Kristersson att Sverige inte bara kommer att skicka artillerisystemet Archer till kriget i Ukraina utan också Stridsfordon 90.

– Det är viktigt att vi fortsätter stödja Ukraina med de vapen som behövs, och att vi nu faktiskt också kan göra det med tunga vapen på det här sättet.

Ett citat av Kristersson från pressträffen? Eller försvarsministern? Nejdå. Det var Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson.

Det finns inte längre ens nyansskillnader mellan Moderaterna och Vänsterpartiet vad gäller att skicka vapen till ett krigförande land. Sedan 13 vänsterpartistiska riksdagsledamöter (däribland Hanna Gunnarsson, men inte Nooshi Dadgostar som höll sig hemma) först röstade nej till det första vapenpaketet till Ukraina, har partiet gjort helt om och fullständigt rättat in sig i ledet som eldar på kriget.

Häromveckan kölhalades Gudrun Schyman, som en gång i tiden var partiledare för V, av såväl moderater som vänsterpartister. Anledningen var att Schyman fört fram den helt rimliga uppfattningen att det måste till fredsförhandlingar istället för fortsatta vapensändningar.

– Jag försvarar inte Ryssland på något sätt. Men om vi ska få fredsinitiativ tagna så måste det finnas två parter som är beredda att sätta sig vid ett förhandlingsbord, sa Schyman i SR.

Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling gick omedelbart ut och tog avstånd från Schymans hållning. Leonidas Aretakis, chefredaktör för V:s inofficiella husorgan Flamman, kallade för sin del Schymans uttalanden för olyckliga. I en intervju i syndikalistiska Arbetaren säger Aretakis att det finns en liten del av vänstern som inte klarar av att vara principiell när det kommer till frågan om Rysslands agerande.

Det har han rätt i att det gör. Men verkar blind för att Flamman liksom Vänsterpartiet är precis lika principlösa som de ytterst få på vänsterkanten som faktiskt försvarar Rysslands invasion – som Kommunistiska Partiet och Proletären fördömt sedan första dagen. 

Det var när första världskriget bröt ut som arbetarrörelsen splittrades i en revolutionär och en reformistisk del. Brytpunkten var de tyska krigskrediterna, som revolutionären Karl Liebknecht var den ende som röstade emot i den tyska riksdagen.

Resterande socialdemokrater ställde sig bakom de ”egna” kapitalisterna, medan V:s (och Kommunistiska Partiets) föregångare vägrade stödja endera sidan i imperialisternas krig. 

Sedan dess har Vänsterpartiet brutit med sitt kommunistiska och antimilitaristiska arv. V röstade för Sveriges deltagande i såväl Natokriget i Afghanistan som i Libyen. 

Brytningen syns också och inte minst i partiets tystnad runt Sveriges Natoansökan – förutom vad gäller Erdogan och Turkiet, som är en opportun hållning för närvarande. Det är ingen vågad gissning att V:s linje snart nog kommer vara att det odemokratiska Turkiet ska slängas ut ur Nato – inte att Sverige ska lämna USA:s krigsallians.

Kriget i Ukraina har utvecklats till ett proxykrig mellan det USA-ledda Nato och Ryssland, vilket erkänns av allt fler även på västsidan. Att då ställa sig på den egna härskande klassens sida – inklusive stöd till vapenleveranser – är ett lika modigt ställningstagande som det var för de socialdemokratiska förrädare som röstade för krigskrediter 1914.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och V har gång på gång visat att opportunismen alltid trumfar de gamla antiimperialistiska principerna. På nästa kongress är det kanske lika bra att återinföra det gamla k:et i partinamnet igen: VPK – Vänsterpartiet krigsivrarna.