Ledarkrönika: Lämna inte facket i vredesmod!

Andelen fackligt anslutna arbetare i Sverige fortsätter att sjunka. Nu noteras att endast 61 procent av arbetarna har medlemskap. Internationellt är organisationsgraden fortfarande hög. Men detta är ändå ett bekymmer.

1995 var 88 procent av arbetarna medlemmar i ett fackförbund. Det var en rekordnotering. Men redan då var intresset för att delta på möten eller att åta sig uppdrag försvagat.

Därefter har siffran sjunkit succesivt. Det stora medlemsraset 2006 och 2008 när alliansregeringen drev igenom kraftigt höjda avgifter till a-kassan och slopade skattereduktionen för medlemsavgiften är unikt. Då förlorade fackföreningarna över 200 000 medlemmar och organisationsgraden rasade till 70 procent på kort tid. 

Hur kunde detta ske och vad beror det succesiva medlemstappet på?  Jag tror att LO-fackens egen utveckling till toppstyrda organisationer, med svagt medlemsinflytande är avgörande.

Förbundsledningarnas ängsliga ovilja att ta strid och utmana arbetsköparna för att istället anpassa sig till eländet har också förbrukat energin.

Förbundsledningarnas ängsliga ovilja att ta strid och utmana arbetsköparna för att istället anpassa sig till eländet har också förbrukat energin.

Följden har blivit att när medlemmarna talar om facket säger man dem, inte vi, och menar ledningen och anställda funktionärer.

Inte konstigt kanske. Långt över medlemmarnas huvuden har otrygga jobb, individuella löner, tvångsövertid och låga löner fått facklig acceptans istället för att mötas av motstånd. 

Men vem tjänar på att vi låter oss skingras och bli enskilda individer på arbetsplatserna istället för ett organiserat kollektiv? 

Vi hade nyligen en diskussion i vår byggbod med en målare som blev inhyst hos oss för ett tillfälligt jobb. Han nämnde i förbifarten att han inte var med i facket. 

”Dom har inte gjort nåt för mig”, svarade han på frågan, varför.

 Här satt han i en städad bod, med möjlighet att värma sig själv och sin mat, ta en dusch efter jobbet och med tillgång till toalett. Basala saker, men inga självklarheter i dagens byggbransch. Men kollektivavtalade rättigheter som vi kan begära just därför. 

På samma sätt är det med massor av andra små och stora krav som blivit rättigheter för att vi drivit dem tillsammans. Men inget är därför hugget i sten. Med fortsatt medlemstapp och en organisationsgrad på under 50 procent är det inte långt till den dag när arbetsköparna tar initiativ till personliga löneavtal och uppluckring av våra rättigheter.

Dagens fackföreningsrörelse är tandlös, toppstyrd och odemokratisk.

Men istället för att lämna i vredesmod eller ta allt för givet, borde vi samla oss för att återskapa kraften hos arbetarrörelsens rotverk. 

Hur det ska ske kommer att skilja sig från förbund till förbund och arbetsplats till arbetsplats. Men det måste ske.