I dagarna är det 80 år sedan nazismen och den europeiska fascismen besegrades i andra världskriget. I takt med att tiden går försvinner allt fler som var med och som kan berätta hur det var och vad som verkligen hände. Snart är vi utelämnade till kvarlevorna, till historikernas berättelser och till de styrandes perspektiv.
De senaste årens forskning har justerat upp dödstalen och anger nu minst 70 miljoner döda i kriget. Flest var sovjetmedborgare, 27 miljoner. Att det var just Sovjetunionen som drog det tyngsta lasset och gjorde de största uppoffringarna för att rädda världens befolkning undan det nazistiska giftet har varit glasklart och oomtvistat ända sedan segerdagen 9 maj 1945. Ändå försöker mörka krafter utifrån politiska syften skriva om historien.
2015 besökte Ukrainas dåvarande premiärminister Arsenij Jatsenjuk Tyskland och Angela Merkel. Inför medieuppbådet fick han oemotsagd säga om andra världskriget att ”vi minns alla klart den sovjetiska invasionen av Ukraina och Tyskland […] Den får inte upprepas.”
Uttalandet var inget misstag utan är ett i raden av lögnaktiga partsinlagor som syftar till att sänka och misskreditera Sovjetunionens helt avgörande insats i krossandet av nazismen.
I de historieförfalskande ambitionerna ligger också att tillskriva andra en större betydelse än vad de hade för krigets utgång. Senaste utspelet i detta revisionistiska träsk kom från Donald Trump på självaste första maj. På fullaste allvar påstod han att USA med stor marginal gjorde mer än något annat land för segern i andra världskriget. Ingen var i närheten av USA när det kommer till ”styrka, mod eller militär briljans”, enligt denne pajas i Vita huset.
Försöken att skriva om andra världskrigets historia handlar om att återuppliva de verktyg som borgarklassen använde under 1930-40-talen. I förlängningen är fascism kapitalismens terroristiska redskap som kan riktas mot arbetarklassen och de som motsätter sig maktens ambitioner.
Andra världskriget var ett kapitalistiskt omfördelningskrig och ett imperialistiskt aggressionskrig. Men det var också ett krig mellan socialism och kapitalism, mellan demokrati och fascism.
Det var demokratin och socialismen som vann. Vare sig liberalerna, de konservativa eller socialdemokraterna krossade fascismen. De ägnade sig åt en underlåtenhets- och eftergiftspolitik.
I omtolkningen av andra världskriget försöker borgerliga debattörer få det till att Nazityskland och Sovjetunionen var allierade via Molotov-Ribbentrop-pakten. Fakta är att det var en icke-angreppspakt som tvingades fram av att västmakterna ingick en riktig pakt med Hitler och att de vägrade ingå en pakt med Sovjetunionen. I München 1938 sålde västländerna ut Tjeckoslovakien och visade att man inte ville stå upp mot och stoppa de nazistiska aggressionerna.
Efter krigsutbrottet lade land efter land i Europa snabbt ned vapnen inför de nazityska arméerna. Men inte Sovjetunionen. Icke-angreppspakten köpte det sovjetiska samhället nödvändig tid för att förbereda sig för det utrotningskrig Hitler utlovat redan i sin bok Mein kampf 1924.
Världen har att tacka det sovjetiska folket för att vi sluppit att leva under det nazistiska förtrycket och herrefolksmentaliteten. Det var kommunisterna som gick i främsta ledet och som offrade sig i kampen mot fascismen och för friheten. Sedan får galningen Trump säga vad han vill.
Här i Sverige upplät Socialdemokraterna och de borgerliga partierna det svenska järnvägsnätet till nazityska trupptransporter samt internerade kommunister och antifascister. Wallenbergarna gjorde stora pengar på att exportera järnmalm till den tyska krigsindustrin.
I Hitlertyskland stod kommunisterna längst fram i kampen mot fascismen. Runt om i det nazi-ockuperade Europa ledde kommunistiska partisaner motståndskampen.
Motståndet grundlade segern som banade väg för mycket av det vi sedan länge kunde ta för givet. Kapitalistklassen i väst tvingades till stora eftergifter, pressade både av en radikal arbetarrörelse och det socialistiska Sovjetunionen.
Välfärdssystem byggdes upp, där vanliga människor garanterades grundläggande trygghet, med utbyggd sjukvård, en fungerande skola och bortbyggd bostadsbrist. De koloniserade folkens frigörelseprocess inleddes och många hämtade både stöd och inspiration från de socialistiska länderna.
Det dröjde till 1980-talet innan högern och kapitalet kunde gå till motoffensiv. När Sovjetunionen föll 1991 var fältet i princip fritt för den globala kapitalistklassen. Och för USA-imperialismen. Det är det som gett de senaste decennierna av iskall högerpolitik, krig och ockupationer och ökande klassklyftor.
Kan det som hände på 1930-40-talen hända igen? Ja tyvärr. Med tilltagande konflikter över världens naturtillgångar och råvaror, rivaliserande kapitalistiska stater, ökande klassklyftor och maktfullkomliga politiker ser vi hur nyfascismen breder ut sig.
Här i Sverige dikteras politiken av ett parti med tydliga nazistiska rötter. På andra ställen rustar auktoritära ledare upp och uttrycker sig allt mer splittrande och krigiskt. Välfärden monteras ned och de demokratiska fri- och rättigheterna inskränks.
Ett människoliv blir allt mindre värt, vilket den israeliska folkmordspolitiken tydligt visar. Omvärlden visar samma undfallenhet inför den israeliska aggressionen som den visade till den nazistiska.
På 30-talet hade de uniform, idag har de kostym. Men deras människosyn och politiska riktning är densamma. En politik för splittring, för kapitalism och imperialism och för ett krossande av arbetarklassen.
Om andra världskrigets tragedi upprepas idag finns inte de socialistiska krafterna att stoppa den. Framtiden kan se mörk ut. Men det går att hindra att vi kommer dit. Om folk går samman och sätter stopp för utvecklingen. Vi måste visa att vi lärt något av historien.
