Att allmännyttiga bostadsföretag delar ut vinst överraskar säkert många. Är inte själva poängen med allmännyttan att den skall drivas efter självkostnadsprincipen och med ett socialt ansvar för bostadsförsörjningen för ögonen?
Nja, det var poängen, men är det inte längre. Redan 1993 avskaffade regeringen Bildt den tidigare självkostnadsprincipen vad gäller kommunal fastighetsförvaltning, en lagändring som sossarna valde att behålla efter återkomsten till regeringsmakten 1994.
Lagändringen tvingade inte kommunala bostadsbolag att gå med vinst. Men den fick ändå omedelbara konsekvenser, inte minst genom att allmännyttiga bostadsföretag i rask takt ombildades till kommunala aktiebolag, att drivas efter affärsmässiga principer.
Så gick det som det alltid går när kapitalismen får lillfingret. När direktörerna klev in åkte den sociala bostadspolitiken ut.
I början av 2000-talet infördes en begränsning av vad som kan anses vara ”skälig utdelning” från kommunala bostadsföretag. Gränsen sattes vid genomsnittlig statslåneränta. För 2010, som är det senast redovisade räkenskapsåret, gäller då en högsta tillåten utdelning om 3,76 procent av företagens grundkapital.
Det märkliga med denna lag är att den inte fastställer några sanktioner mot företag som delar ut mer än tillåten vinst. Hågade kommuner kan alltså plundra sina hyresgäster på betydligt större summor, utan annan följd än en liten anmärkning från länsstyrelsen.
Det skall sägas att långtifrån alla kommunala bostadsföretag utnyttjar möjligheten att dela ut vinst. Av 284 redovisade företag i Boverkets senaste rapport delar bara 116 ut vinst. Men av dem delar nästan hälften (54) ut för mycket vinst.
För 2010 uppgick dessa övervinster till 284 miljoner kronor. Det var alltså de otillåtna övervinsterna som redovisades i nyheterna i helgen, inte det totala vinstuttaget, som är betydligt större.
För att bara ta ett exempel. Svenska Bostäder i Stockholm, som är Sveriges största kommunala bostadsföretag, delade 2010 ut 145 miljoner kronor till ägaren Stockholms stad, när högsta tillåtna utdelning var 24 miljoner kronor. Utslaget på bolagets 28400 lägenheter utgör det 4257 kronor för mycket
per lägenhet, pengar som hade kunnat användas till upprustningar eller sänkta hyror.
Men vare sig Svenska Bostäders ledning eller politikerna i Stadshuset behöver oroa sig för konsekvenserna. Allt de riskerar är en liten anmärkning.
Man kan tycka att allmännyttas degradering till selektiv vinstmaskin är illa nog. Men det kommer värre. De privata fastighetsägarna ansåg nämligen att det begränsade vinstuttaget i kommunala bolag utgör ett otillåtet statsstöd, som snedvrider konkurrensen på bostadsmarknaden, vilket 2005 resulterade i en anmälan till EU. Fastighetsägarna ville genom EU tvinga på de kommunala bostadsbolagen ”marknadsmässiga avkastningskrav”.
Hur EU skulle ha ställt sig till denna propå får vi aldrig veta, trots att EU-lagen faktiskt medger vissa undantag från konkurrensreglerna vad gäller offentliga tjänster, som bostadsförsörjning skulle kunna sortera under.
Här hemma satte nämligen regeringen Reinfeldt genast igång en process för att efterkomma de privata fastighetsägarnas krav, utan att invänta beskedet från EU, en process som snart nog inkluderande också Hyresgästföreningens centrala ledning.
Resultatet av detta tjuv- och rackarspel blev en ny lag, signerade dåvarande bostadsminister Mats Odell. Enligt denna lag skall kommunala bostadsföretag hädanefter bedriva sin verksamhet efter affärsmässiga principer och åläggas marknadsmässiga avkastningskrav.
Som lök på laxen avskaffades samtidigt bruksvärdesprincipen och principen om allmännyttans hyresledande roll, vilket Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman skrev under på i utbyte mot att Odell gick med på att behålla systemet med kollektivt förhandlade hyror.
För att få behålla sin egen roll (och sina inkomster) som förhandlare sålde Hyresgästföreningen alltså ut det som fanns kvar av allmännytta och social bostadspolitik!
Odell-lagen klubbades av riksdagen 2010 och trädde i kraft 1 januari 2011. Den har alltså gällt i drygt ett år, vilket lär visa sig när Boverket till hösten presenterar bostadsbolagens vinstsiffror för 2011.
Företag som Svenska Bostäder lär i alla fall ta tillfället i akt att både maximera vinsten och utdelningen till giriga ägare, som hellre plundrar hyresgäster än höjer skatten för kverulerande medelklass.
För det är vad detta handlar om. Politikerna smygbeskattar hyresgästerna i de kommunala bostadsbolagen, vars pengar förs över till den kommunala verksamheten istället för att användas till upprustning, nybyggnation eller sänkta hyror.
Politikerna säger genast att pengarna minsann används till behjärtansvärda ändamål, men ändamålet spelar ingen roll, om än så gott. Kommunal verksamhet skall inte finansieras via hyresavin.
Allmännyttan finns idag bara till namnet och i förljugen socialdemokratisk retorik. Men det finns kommunala bostadsbolag, förvaltade av politiskt tillsatta styrelser. Oavsett vad lagen säger är det möjligt och nödvändigt att kräva att kommunerna driver sina bostadsföretag till allmän nytta, inte för att plocka ut största möjliga vinst. Privatisering gör ont värre.
Vi säger som vi sa förra veckan: Kampen för en social bostadspolitik måste börja underifrån.
