Kravet på att bojkotta Israel vinner sakta men säkert mark. Israels ledande medier har de senaste veckorna svämmat över av rapporter om hur den israeliska ekonomin drabbas av bojkotten riktad mot framför allt bosättningar på det ockuperade Västbanken.
Butikskedjor i Europa har slutat att köpa frukt och grönsaker. Stora västliga pensionsfonder har dragit tillbaka sina investeringar. Exporten av vindruvor och paprika från bosättningar på Västbanken har gått ner med 50 procent de senaste åren. Framförallt är det livsmedelskedjor i Skandinavien och Storbritannien som slutat handla med varor från de israeliska bosättningarna.
Enligt tidningen Dagen har två av Nordens största finansföretag Nordea och DNB signalerat att de vill avbryta sina investeringar i israeliska banker med motiveringen att dessa bidrar till att finansiera bosättningar.
Till detta kommer EU:s nya riktlinjer mot israeliska bosättningar som trädde i kraft vid årsskiftet. Reglerna innebär bland annat att EU-bidrag till bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem inte längre är tillåtna.
För oss som i över 30 år har kämpat för en bojkott av Israel är det nya läget givetvis positivt. Lite ovant att stå sida vid sida med EU och mäktiga finanskapitalister, men visa av erfarenheten från kampen för en bojkott av apartheidsystemets Sydafrika vet vi att när makten börjar anamma våra krav har vi kommit en bit på vägen.
Kommunistiska Partiets solidaritetsarbete med Palestina går tillbaka till tidigt 1970-tal. De första åren på 1980-talet formulerades kravet på bojkott och att Sverige ska bryta alla förbindelser med Israel.
Efter den israeliska invasionen av Libanon 1982 och de blodiga massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila som följde tog Kommunistiska Partiet initiativ till en landsomfattande namninsamling med kravet att Sverige skall bryta med Israel. Under några månader samlades 176000 namn in som överlämnades till regeringen.
I samma veva lämnade Kommunisterna i Lysekils kommunfullmäktige in en motion med kravet om kommunal bojkott av de två apartheidstaterna Sydafrika och Israel. Borgarna och socialdemokraterna gick samman och såg till att motionen avslogs med motiveringen att en kommun inte har kompetens nog att besluta om bojkott av varor från dessa länder.
Sedan dess har Kommunistiska Partiet fortsatt att lämna in motioner och medborgarförslag i många kommuner runt om i Sverige med kravet på kommunal bojkott. Vi har spridit långt över 100000 flygblad utanför mataffärer över hela landet som listar israeliska produkter att bojkotta.
Vårt parti har motionerat inom Coop för att affärskedjan ska bojkotta israeliska varor. Vi har agiterat på fackföreningsmöten för att facket, precis som gjorts i många andra länder, ska ta ställning för en bojkott. Idrottsföreningen Proletären FF varje år sedan 1985 motionerat till Riksidrottsförbundet om en idrottsbojkott. När Israel tillåtits att delta vid idrottstävlingar har det samlats till protester med Proletären FF i spetsen.
Det långvariga och ihärdiga gräsrotsarbetet bär frukt. De senaste årens utveckling är en uppmaning till oss att fortsätta driva på. I solidaritetsarbetet med det palestinska folket duger inte bara vackra ord, det krävs handling.
Vårt krav är det samma som vi drev mot det rasistiska Sydafrika, en fullständig svensk bojkott. Alla samarbeten – ekonomiska, politiska, kulturella, idrottsliga etc. – måste omedelbart avbrytas. Att försöka göra boskillnad mellan de israeliska bosättningarna och den israeliska staten är ett illusionstrick.
Bosättningspolitiken är direkt styrd och finansierad av den israeliska regeringen. I östra Jerusalem är 80 procent av all judisk byggnation betalad av staten. Bostadshusen anses vara statsegendom för att därmed garantera att bostäderna är förbehållna israeler. Bosättningarna på Västbanken är betalade, planerade och beskyddade av den israeliska statsmakten och dess militär.
Rapporterna de senaste veckorna visar att bojkotten ger resultat. Varje steg framåt för en isolering av staten Israel är positivt. Vårt krav står fast: bojkotta Israel – leve Palestina.
