Det som händer i Gaza är förfärligt, vedervärdigt. En och en halv miljon människor, inklämda på en sand- remsa så liten som en fjärdedel av Öland, utsätts för den mest besinningslösa statsterrorism, för något som bara kan betecknas som folkmordspolitik.
”Vi vadar i ett hav av blod och död”, rapporterar den norska läkaren Mads Gilbert, en av få utländska läkare på plats i Gaza city.
Gilbert och hans kollegor arbetar dag och natt, ofta utan el och ständigt utan tillräcklig tillgång till mediciner, i nödfall tvingas de amputera utan bedövning, detta för att Israel stoppar också humanitärt bistånd till Gaza.
Efter en dryg veckas terrorbombningar rullar nu de israeliska stridsvagnarna in i Gaza. Det gör infernot än värre. I ett område som nu helt saknar el och rinnande vatten är det förenat med akut livsfara att lämna det bräckliga skydd som hemmets betongväggar utgör. Israel bombar och skjuter på allt som rör sig, också på ambulanser, vilket bygger upp för en humanitär katastrof. Det är inte bara bomber och kulor som dödar i Gaza.
När detta skrivs uppger Rädda Barnen att 63 barn i Gaza har dödats och att lika många är svårt skadade. Siffrorna stiger för varje dag.
Men i all sin fruktansvärdhet uttrycker siffrorna bara en liten, liten del av terrorkrigets verkliga konsekvens. Alla barn i Gaza skadas av terrorkriget, om inte fysiskt, så mentalt. För livet. Alla människor skadas i ett krig som har civilbefolkningens fruktan som syfte och mål.
Om detta skall inte råda några tvivel. Målet för Israels krig mot Gaza är att sätta skräck i civilbefolkningen. Bombningarna av marknader, sjukhus, universitet, bostadsområden och moskéer är en målmedveten del av krigets strategi. Hamas utgör förevändning för ett krig som har civil skräck som mål, som har det palestinska folkets uppgivenhet som mål. Vilket ger terrorkriget. Per definition.
Israel hävdar rätten till självförsvar och får stöd för det av sina allierade, inte bara av USA, utan av alla som på något sätt hävdar de palestinska raketbeskjutningarna av södra Israel som motiv till kriget. Det är folkrättsligt förvridet. En ockupationsmakt har inga rättigheter, bara skyldigheter; skyldigheten att lämna ockuperad mark och skyldigheten att tills så sker sörja för den ockuperade befolkningens försörjning och säkerhet.
Det påstås att Israel lämnade Gaza år 2005 och att Gaza därför inte längre är ockuperat. Det är lika förvridet. Israel upprätthåller total kontroll över Gazas luftrum och gränser och genomför ständiga räder på och över Gazas territorium; Israel kontrollerar tillförseln av el, vatten, mat, mediciner och allt annat livsnödvändigt, vilket gör att ockupationen fortsätter, både i folkrättslig och i all annan tänkbar mening.
Ockupationsmakten har Israel använt till att förvandla Gaza till världens största koncentrationsläger; till ett svältande, lidande, umbärande koncentrationsläger i brist på allt, allt för att en majoritet av Gazas befolkning hade fräckheten att rösta på Hamas i valet 2006.
Detta är centralt. Det blodbad som nu utspelas i Gaza är bara en upptrappning av ett krig som inleddes redan 2006, genom blockaden, genom det utsvältningskrig som Israel fört mot befolkningen i Gaza i snart tre år, med stöd av alla de sk demokratierna, inklusive Sverige. Det är innehållet i detta krig – att det riktas mot en hel civilbefolkning, att det utgör ett helt folks kollektiva ohygglighet – som gör att FN:s särskilda sändebud, den amerikanske folkrättsprofessorn Richard Falk, sedan länge talat om det som ett krig med ”folkmordstendenser”.
Alla historiska paralleller haltar. Men det finns relevans när den tidigare citerade läkaren Mads Gilbert jämför dagens palestinska Gaza med det judiska Warszawagettot 1943. Nazisterna höll gettot som en autonom mellanstation till förintelsen. Men när invånarna gjorde uppror, med de egentillverkade vapen som stod dem till buds, gick SS-trupper in med tanks och kanoner för att slutföra förintelsen på plats.
Vem kan ens komma på tanken att fördöma judarna i gettot för att de gjorde uppror mot ockupanterna? Vem kan ens komma på tanken att tala om massakern i Warszawa som nazistiskt självförsvar?
Ockupationsmakten Israel bär hela ansvaret för det som nu utspelas i Gaza. Ett ockuperat folk har rätt att göra motstånd, måste göra motstånd, ty om motståndet uppges legitimeras ockupationen och de ockuperade folket förintas som nationellt subjekt. Vilket är vad den militanta sionismen vill uppnå. Det palestinska folket skall förintas, inte nödvändigtvis i fysisk mening, utan som nationellt subjekt, som ett folk med egna, legitima intressen. Bara ett fortsatt motstånd kan förhindra en sådan förintelse.
Vi beklagar att Hamas, PFLP och andra motståndsorganisationer inte har bättre vapen till sitt förfogande, att de tvingas hålla till godo med handeldvapen och puffraketer. Men vi moraliserar inte över motståndets former. Ett ockuperat folk måste tillgripa de motståndsformer som står det till buds.
Vi beklagar också samarbetsmännen i Ramallah, anförda av Mahmoud Abbas, som gett upp motståndet till förmån för en eftergiftspolitik som bara kan leda till nationell katastrof. Det palestinska folkets dom lär falla tung över dessa förrädare.
Givetvis önskar vi fred. Men det är inte Hamas och de palestinska motståndsorganisationerna som utgör hindret för fred, utan ockupationsmakten Israel och dess vägran att erkänna det palestinska folkets legitima rättigheter, fastslagna i otaliga och upprepade FN-resolutioner.
Det påstås att Hamas bröt vapenvilan strax före jul. Det är inte sant. Hamas förlängde inte vapenvilan när det gällande avtalet löpte ut 19 december i fjol. För att Israel konsekvent vägrat att uppfylla sina delar av avtalets förpliktelser.
Bollen ligger hos Israel och därmed hos det internationella samfund som håller Israel om ryggen, anfört av USA och EU.
Om Israel drar sig tillbaka till 1967 år gränser, om Israel respekterar FN:s resolutioner och accepterar ett självständigt och suveränt Palestina, så finns det förutsättningar för fred. Men först måste Israel givetvis stoppa blodbadet i Gaza, inklusive den vidriga blockaden, som dödat varje dag i snart tre års tid.
Det som händer i Gaza är förfärligt, vedervärdigt. Men lika förfärligt och vedervärdigt är den sk demokratiska världens medlöperi. Här utspelas ett folkmord inför våra ögon, eller åtminstone ett krig med folkmordstendenser, anno 2009, och allt vad sk demokratier heter spelar med. EU kallar kriget med folkmordstendenser för ”defensivt” och Carl Bildt gör vad han kan för att lasta över skulden för folkmordspolitiken på Hamas, för den demokratiskt valda representanten för det folk som utgör offret.
Det är bottenlöst skamligt.
Det är en illusion att tro att regimbytet i USA kommer att ändra en politik som i allt väsentligt styrs av egna imperialistiska intressen. USA kommer att fortsätta att inlägga sina veton i FN:s säkerhetsråd så länge världsopinionen tillåter det. Den som hoppas på Obama kan låta hoppet fara.
Men ändå finns det hopp. Det finns hopp om att Hamas och de palestinska motståndsorganisationerna skall tvinga Israel på reträtt, så som Hizbollah gjorde i Libanon 2006, och det finns hopp om att den folkliga världsopinionen växer sig så stark att politiska ledare inte längre kan ignorera den.
Hoppet växer underifrån – i demonstrationerna mot terrorkriget i Gaza, i kraven på bojkott av Israel och i den bojkott vi alla kan medverka till genom att vägra att köpa israeliska varor.
• Leve det palestinska motståndet!
• Bojkotta Israel!
