Några dagar innan budgetpresentationen gav sig fyra musketörer ut på politisk picknick. På plats i nya bostadsområdet Annedal i Stockholmsstadsdelen Mariehäll presenterade Fredrik Reinfeldt, Jan Björk-lund, Annie Lööf och Göran Hägglund något de själva kallade en kraftfull satsning på bostäder.

Miljön var vald för att ge substans åt påståendet. I Annedal byggs det verkligen, om än inte åt dem som har störst behov av en bostad. Men det var också all substans i de fyra musketörernas utflyktskorg. Maken till liten råtta har berget nog aldrig fött; den är inte ens en mus, utan på sin höjd en musrumpa.

Ur korgen plockade de fyra 163 miljoner kronor i skattesubventioner till människor som själva äger sin bostad. Det skall bli mer lönsamt att hyra ut i andra hand, bland annat skall ägaren kunna ta betalt för räntekostnaderna men ändå själv göra skatteavdrag för dem.

Det skall också bli lättare att ta ut marknadshyra för korttidskontrakt, utan inblandning från näsvisa hyresförhandlare. Om någon är beredd att betala 10000 kr i månaden för en klädkammare på Östermalm så är det ok för våra musketörer. Marknaden har alltid rätt.

Denna åtgärd bygger inte en enda ny lägenhet. Men Reinfeldt & Co räknar ändå med 20000 nya hyrestillfällen som resultat av fjäsket för potentiella hyresockrare. Observera ordvalet: ”Hyrestillfällen”. Bostadsbristen skall inte lösas via nya bostäder, utan via nya hyrestillfällen, där den lägenhetsägare som lyckas få in flest hyresgäster i sin lägenhet är bostadspolitiken nye och premierade hjälte.

Huruvida de som äger sina bostäder i Stockholms innerstad och i andra sk tillväxtregioner verkligen är intresserade av att hyra ut 20000 rum vet våra musketörer lika lite som någon annan. Men eftersom det är okontrollerbart spelar det inte så stor roll. Huvudsaken är att det låter bra och mycket.

Nästa godbit ur korgen är 630 kronor i sänkt fastighetsavgift för flerbostadshus, lika mycket för redan skattemässigt gynnade bostadsrätter som för straffbeskattade hyresrätter, raskt följd av förlängd avgiftsfrihet vid nybyggnation. Fastighetsägarna som bygger nytt skall slippa betala fastighetsavgift i 15 istället för som nu i 10 år.

Det kan låta gentilt, men den bostadspolitiska effekten är inte överdådig, annat än för fastighetsägarna. Så räknar våra musketörer med att de sänkta avgifterna skall ge 400 nya lägenheter per år. Nej, det är inget korrekturfel, ingen nolla är missad. Regeringen storsatsning ger enligt egen beräkning 400 nya lägenheter per år i ett land där byggandet måste öka med minst 20000 lägenheter per år för på sikt att täcka behoven.

Visst är det fantastiskt! Om Boverkets beräkningar är riktiga saknas idag 400000 lägenheter i Sverige. Regeringens storsatsning svarar mot 1 promille av det behovet.

Det är rena hånet, särskilt i en situation då samma regering ständigt predikar att människor måste flytta dit jobben finns.

För att imponera på menigheten värderade våra musketörer godbitarna i korgen till hela 1753 miljoner kronor, vilket låter mycket med tanke på snåljåpen till finansminister. Så framställs också bostadspolitiken som vårbudgetens enda storsatsning.

Men det är bara lite sant. För hela summan utbetalas först 2027, då den förlängda avgiftsfriheten för nybyggnation får full effekt. För nästa år gäller därför med blygsamma 793 miljoner kronor.

Alltså. I en situation av allt mer skriande bostadsbrist storsatsar regeringen på bostadspolitiken genom ett extraanslag om 793 miljoner kronor, en summa som inte ens uppgår till 1 promille av budgetens inkomster. Håll med om att berget födde en musarumpa, om ens det.

För vår del förespråkar vi ett rejält bostadsprogram, typ miljonprogrammet på 1960-talet, både för nybyggnation och för renovering av nerslitna områden. Som på 1960-talet bör staten bistå med räntesubventionerade lån och som då bör kapitalet hämtas från de pensionsfonder som idag förskingras på världens aktiebörser och finansmarknader. Lånen bör villkoras med krav på ett byggande som svarar mot behoven av billiga hyreslägenheter.

Bostadsbristen kan byggas bort. Men då gäller det att bekämpa kapitalismen, inte att premiera girigheten.