Det gnisslar och skaver inom Europeiska Unionen; i Sydeuropa, där arbetare fått nog av EU-dikterad nedskärningspolitik, men också i norr, där Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron kräver omförhandling av det brittiska medlemskapsfördraget och rentav utlovar folkomröstning om Storbritanniens fortsatta vara i EU.

Vi har inget till övers för David Cameron och hans politik, bortom den demokratiska fasaden är han en lydig representant för det brittiska monopolkapitalet. Men vi ser ändå med tillfredställelse på hans EU-kritik, oavsett var den har sin botten.

EU är en storkapitalets gemenskap, inrättad för att stärka kapitalet på arbetets bekostnad och för att göra de europeiska storföretagen mer konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Detta klassinnehåll går inte att reformera bort, går inte att hux flux ersätta med ett annat, som diverse reformistiska illusionister försöker inbilla sig själva och andra. Ett arbetarnas Europa kan bara byggas på EU:s ruiner.

Givetvis utgör arbetarklassen huvudkraften i en sådan kamp och vi ser därför med oförställd glädje på den arbetarkamp som idag rasar i Sydeuropa, med EU i skottgluggen. Men ingen politisk omvälvning äger rum i ett socialt och politiskt vacuum. För framgång krävs att det rådande politiska systemet hamnar i kris och inre splittring, att den härskande klassen inte längre kan styra på det gamla sättet, som det heter i marxistisk terminologi.

Det är därför vi ser med tillfredställelse på Camerons senaste utspel. Det är bra för arbetarkampen mot EU att det gnisslar och skaver också inom EU-eliterna.

David Cameron dras med en alltmer EU-negativ opinion på hemmaplan, inte minst inom de egna konservativa leden, där de koloniala patrioterna hellre sjunger ”Rule Britannia” än ”Europahymnen”.

Eftersom Cameron själv säger sig vara för ett fortsatt EU-medlemskap kan man därför tolka hans EU-kritiska utspel som ett försök att ta den trilskande opinionen vid hornen.

Det finns dock fler, mer grundläggande bottnar, där Storbritannien ända sedan inträdet 1973 varit ett trilskande EU-medlem, inte minst i förhållande till det federalistiska projekt som drivs av EU:s institutioner och av Tyskland och Frankrike.

Minns Margret Thatchers bevingade ord: ”Det är inte byråkraterna i Bryssel eller politikerna i London som skall bestämma, det skall marknaden göra.”

För det brittiska kapitalet har den inre marknaden varit nog, vilket har med Storbritanniens transatlantiska orientering att göra. Visserligen utgör EU en allt viktigare marknad för brittisk export, men USA utgör fortfarande det enskilt största exportlandet och framförallt utgör alliansen med USA den militära och politiska garanten för de ekonomiska förbindelser som Storbritannien byggde upp under kolonialtiden. Den transatlantiska sidoförbindelsen gör den brittiska EU-kärleken mindre het.

Till detta kommer att eurokrisen skärpt motsättningarna mellan brittiskt och tyskt finanskapital. Industriellt är Storbritannien en skugga av sitt forna jag, men City of London är med sina 350 000 anställda (!) ett av Europas viktigaste finansiella centra, i makt att jämföra enbart med tyska Frankfurt, som härbärgerar Europeiska Centralbanken, ECB.

Storbritannien är inte med i euron och Cameron har avvisat den tyska planen på en europeisk bankunion, som inom EU kommer att stärka Frankfurts makt på Citys bekostnad.

För att göra en lång historia kort kan man säga att eurokrisen vidgat en spricka inom det brittiska monopolkapitalet, som aldrig varit lika EU-vurmande som de tyska och franska eller för den delen de svenska monopolkapitalen, av rent egenintresse. Kampen mot arbetarklassen klarade Margret Thatcher på egen hand.

Man skall inte spå, särskilt inte om framtiden, men utifrån kända förutsättningar förefaller det högst osannolikt att denna spricka inom en snar framtid kommer att leda till ett brittiskt utträde ur EU. Fri tillgång till den inre marknaden är ännu ett överordnat kapitalintresse.

Mer sannolikt är då en segdragen kohandel om det brittiska monopolkapitalets plats i den kapitalistiska gemenskap som EU i grunden utgör.

Men man skall heller aldrig säga aldrig. Om eurokrisen fördjupas och slitningarna inom EU tilltar i styrka, så kan motsättningar som dessa ta sig oanade vägar.

Avslutningsvis noterar vi att Jonas Sjöstedt tagit Camerons utspel till intäkt för att kräva omförhandling också av det svenska medlemskapsfördraget. Det måste väl vara sista spiken i den likkista där Vänsterpartiet redan placerat kravet på ett utträde ur EU. Med lite ändringar i medlemskapsfördraget säger V numera ja till EU.

För vår del hoppas vi att gnisslet och skavet inom EU tilltar i styrka och att ännu fler arbetare i ännu fler EU-länder tar upp kampen mot kapitalets union. Arbetarnas Europa kan bara byggas på EU:s ruiner.