I förra veckans regeringsförklaring var ansvarsfullhet det bärande temat. Hela fjorton gånger intygade Fredrik
Reinfeldt att han och regeringen för en ansvarsfull politik. Vilket gör varje normalt funtad människa misstänksam. Om Reinfeldt & Co verkligen för en ansvarsfull politik, så skall de väl inte behöva intyga det till leda?
Skådespelet avslöjas i Anders Borgs höstbudget. Som är allt annat än ansvarsfull. Så tittar Borg och regeringen bara på när arbetslösheten exploderar. För det kommer den att göra enligt Borgs finansplan, från dagens 8,8 procent till 11,4 procent nästa år och till 11,6 procent 2011. I reda människor handlar det om 575000 personer utan jobb.
Anders Borg påstår att de tio extramiljarderna till kommuner och landsting utgör ansvarsfull sysselsättningspolitik. För att i nästa andetag konstatera att 60000 jobb försvinner i offentlig sektor, trots extramiljarderna.
Givetvis lindrar extrapengarna uppsägningsbehovet. Enligt Borg med 23000 anställda. Men bara under valåret 2010, eftersom bidraget är tillfälligt. Vilket bara skjuter upp uppsägningarna till efter valet.
På köpet saknar extrabidraget all krisinriktning. En rikemanskommun som Täby får lika mycket per invånare som kriskommuner som Trollhättan och Sandviken, trots att Täby och andra rikemanskommuner är lyckligt odrabbade av krisen. Vad skall Täbys moderata majoritet använda dessa pengar till? Är det kanske nya sänkningar av en redan låg kommunalskatt som hägrar, till lycka för bland andra makarna Reinfeldt?
I den ojämlika arbetslöshetskrisens Sverige har Fredrik Reinfeldt mage att hävda att kommuner som misskött sig inte skall få mer än kommuner som skött sig. Som om det är Trollhättans kommun som bär ansvaret för bilindustrins kris och för regeringens vägran att driva en sysselsättningspolitik värd namnet. Det är bottenlöst skamligt.
Med nyliberal självklarhet hävdar Svenskt Näringsliv att det extra bidraget till kommunerna är ineffektivt. Vi kan hålla med. Men bara för att bidraget är tillfälligt, för litet och för att det saknar varje ambition att styra resurserna till de kommuner där arbetslöshetskrisen är som värst.
Det går an att prata vitt och brett om jobblinje, men om regeringen verkligen värnade jobben, så skulle inte en krona slösas på Täby och andra rikemanskommuner. Skärp istället det kommunala utjämningssystemet och höj det permanenta statsbidraget till utsatta kommuner. För att rädda samtliga hotade jobb och för att öka sysselsättningen i offentlig sektor. En sådan åtgärd skulle inte bara bekämpa arbetslösheten, utan också tillfredställa skriande välfärdsbehov.
Den andra ingrediensen i Borgs påstådda sysselsättnings-politik utgörs av ett fjärde steg i jobbskatteavdraget. Det måste bli mer lönsamt att arbeta, tjatar Borg. Massarbetslösheten beror med andra ord inte på att det saknas jobb, utan på att det inte är tillräckligt lönsamt för de arbetslösa att ta de jobb som finns. Det är så dumt att man inte tror det är sant.
Vi håller med om att det måste löna sig att arbete. Vilket kallar på rejäla lönelyft i den avtalsrörelse som inleds nu i höst, framförallt för de med låga inkomster. Det vore bra för köpkraften och därmed för sysselsättningen.
Men högre löner är inte ens att tänka på, åtminstone inte enligt Svenskt Näringsliv, som istället vill se lönesänkningar, och inte enligt regeringen, som vill se ”ansvarsfulla lönelyft”, vilket betyder låga lönelyft.
Visst är det märkligt. Det är inte högre löner som skall göra det mer lönsamt att arbeta, utan lägre skatter. Varvid uträkningen lär vara att lägre skatt skall göra löntagarna mer tillmötesgående i avtalsrörelsen. Jobbskatteavdraget skall hamna i arbetsköparnas fickor. I form av låga lönelyft eller rena lönesänkningar.
Anders Borg försäkrar att jobbskatteavdraget kommer alla till del och med högst procent för de med lägst inkomster – arbetsskygga pensionärer, arbetslösa och sjuka givetvis oräknade. Men det är en klen tröst för de lågavlönade. Eftersom man inte kan handla för procent.
På köpet bluffar Borg. Eftersom hans skattesänkningspolitik inte bara inkluderar jobbskatteavdraget, utan också höjda inkomstgränser för såväl statlig inkomstskatt som värnskatt, vilket ger många sköna tusenlappar på de högavlönades konton. Utan att positivt påverka vare sig konsumtionen eller sysselsättningen.
Sossarnas Thomas Östros gör stort nummer av att Anders Borg lånar till skattesänkningar. Vi håller med i så måtto att särskilt skattesänkningarna till de högavlönade är fullständigt missriktade i en situation då arbetslöshetskrisen måste mötas med en expansion av den offentliga konsumtionen, både genom fler jobb i offentlig sektor och genom offentliga investeringar i bostadsbyggande och infrastruktur. En sådan politik kräver större skatteinkomster, inte lägre.
Men vi har inget emot att staten lånar, det är tvärtom absolut nödvändigt i en djup kris, och vi har heller inget emot att staten stimulerar också den privata konsumtionen. Ökad köpkraft sätter fortfarande fart på hjulen. Men då skall åtgärderna riktas till dem som lever på marginalen och som kommer att använda varje tillskottskrona till konsumtion.
Skattesänkningar för pensionärer och höjda ersättningar för arbetslösa och sjuka är ansvarsfull krispolitik. Liksom skattesänkningar för de lågavlönade på de högavlönades bekostnad. Men att låna pengar till att sänka skatten för de höginkomsttagare som redan badar i pengar är bara att förlänga och fördjupa krisen. Istället borde värnskatten höjas och förmögenhetsskatten återinföras.
Regeringens pladder om den sk arbetslinjen går inte att ta på allvar. Redan har 100000 jobb försvunnit och Anders Borg räknar lakoniskt med att ytterligare 200000 jobb försvinner innan vändningen kommer, om den nu kommer. Men regeringen gör ingenting för att vända utvecklingen. De bara blundar och håller tummarna för att kapitalismen skall börja fungera igen.
Detta skall noteras som avslutning. I förhållande till kapitalismen har regeringen agerat synnerligen kraftfullt. Genom 1500 miljarder i kreditgarantier till bankerna och genom 350 miljarder i exportkrediter till storföretagen, en summa som
Exportkreditnämnden vill öka till 700 miljarder. Alla dessa pengar är inte kastade i sjön, men enligt
Internationella Valutafonden, IMF, kommer slutnotan för bara Mats Odells bankakut att landa på i storleksordningen 250 miljarder kronor. Och detta bara för att rädda ett antal grovt misskötta privata banker och finansinstitut. Tala om slöseri med skattepengar! Nog vore det mer ansvarsfullt att förstatliga hela banksektorn, så att skattebetalarna fick någon behållning av pengarna.
Detta är grundfrågan. Regeringen håller tummarna för kapitalismen. I en kris som orsakats av kapitalismen. Det är en politik som får betalas genom långvarig massarbetslöshet och ökad press på löner och arbetsvillkor.
En arbetarlinje i krisen vänder på perspektivet. En krispolitik värd namnet måste ha udden riktad mot krisens grundorsak. Må vara att kapitalismen inte låter sig avskaffas i en handvändning. Men den går att bekämpa. En ansvarsfull politik i krisen kräver mindre marknad och mer statlig intervention.
22 september 2009
Proletären nr 39
