Miljöminister Lena Ek var jublande glad sedan klimatmötet i Durban slöt i en uppgörelse. Glädjen går igen i statstelevisionens rapportering, som i detta laddade sammanhang inte är friare än en kedjefånge. I Rapport framställdes uppgörelsen som en seger.
Om detta säger vi med Pyrrhus: En sådan seger till och klimatet är förlorat!
Mötet i Durban godkände visserligen en andra Kyotoperiod, men USA står fortfarande utanför och Kanada, som per capita utgör ett av de allra värsta utsläppsländerna, lämnade Kyoto direkt efter mötet. Det innebär att utfästa utsläppsminskningar är mindre efter Durban än före, samtidigt som utsläppen bara fortsätter att öka.
Naturskyddsföreningen skriver att Durban innebär att vi nu rusar mot en global temperaturhöjning på 3-4 grader, när FN:s klimatpanel anger 2 grader som absolut maximum och 1,5 grader som önskvärt. Skillnaden kan synas liten, men i klimatsammanhang är den gigantisk. Den nuvarande kursen styr mot katastrof, om inte för planeten så för delar av den.
Det nya med Durban är att deltagarländerna enades om en färdplan. Men utan några konkreta utfästelser. Allt som sägs är att ett nytt klimatavtal skall vara på plats 2015.
Det sorgliga och rent provocerande med denna färd-plan är att Kyotoprotokollets formulering om ”ett gemensamt, men olikartat ansvar” inte längre finns med, detta som en eftergift till USA. Hur färdplanen med sådana eftergifter skall kunna resultera i ett verksamt avtal 2015 är en gåta.
I den svenska medierapporteringen fokuseras som vanligt till konflikten mellan USA och Kina. Det är en förljugen bild, dels för att USA:s historiska ansvar och utsläpp per capita är så mycket större, men också för att Kina visar förhandlingsvilja och klimatansvar när USA bara obstruerar.
Den kinesiska kapitalismen är miljöexploaterande, som all kapitalism. Men till det konstaterandet skall läggas att inget land i världen satsar så stora resurser på att utveckla förnyelsebar energi, som Kina.
Kina erkänner klimatproblemet och försöker göra något åt det (fast inte till priset av underutveckling), till skillnad från USA, som sätter den egna exploaterande livsstilen före livet på jorden. USA bär huvudansvaret för att Durban inte lovar något bestämt.
I media uppmanas vi nu att ta ansvar för klimatet på egen hand. Problemet individualiseras. Det är en återvändsgränd. För att vi alla skall kunna leva klimatsmart måste systemet ändras i grunden.
Men visst kan vi göra något på egen hand, som kollektiv. Sverige kan gå före i utsläppsreduceringar. Genom statliga satsningar på alternativ energi, miljövänliga fordon och utbyggd kollektivtrafik. Vi kan alla göra något, men vi måste göra det tillsammans.
