I vårt nyliberala 2000-tal är det inte ofta kapitalets torpeder åker på stryk, när de bestämt sig för att lägga nya marknader under sig. Men i lördags skedde det. Riksidrottsmötet i Luleå sa nej till styrelsens förslag om att stryka 51-procentsregeln ur Riksidrottsförbundets stadga och stoppade därmed möjligheten för kapitalistiska bolag att ta makten över profitabla delar av svensk idrott, till skada för idrotten som helhet och på sikt inte minst för breddidrotten.
Det är en storartad seger och den blir inte mindre av att 51-procentsregeln utgör något av folkrörelseidrottens sista bastion. Kapitaliseringen av idrotten har pågått länge, med fjäsk för sponsorer och investerare och med ett allt mer utpräglat marknads- och konkurrenstänkande. Men när idrottskapitalister helt vill ta makten över verksamheten, genom majoritetsägande i de Idrotts AB de använder som murbräcka i övertagandet, slår föreningarna och deras medlemmar och supporters bakut.
Motståndet är demokratiskt. Sveriges största folkrörelse vill inte bli utlämnad åt ägandets makt, utan slår vakt om föreningsdemokratins principer om en medlem en röst och om principen att det är föreningen som skall leda verksamheten, inte sponsorer och investerare och då rakt inte någon ensam, diktatorisk ägare.
Idrotten har alls inte varit förskonad från det pampvälde som är så utbrett inom svenskt föreningsliv, vilket riksidrottsstyrelsens förslag om att slopa 51-procentsregeln är ett uttryck för. När år av manipulationer inte bet försökte styrelsen köra över en bred och uttalad opinion inom den rörelse den är satt att leda, på traditionellt pampmanér.
Inom en avfolkad och byråkratiserad folkrörelse hade aktionen säkert lyckats i de flesta andra sammanhang. Men inte inom idrotten. Varför?
Vi vill gärna tro att nederlaget beror på att idrotten är speciell; på att idrotten i basen bevarar det oegennyttiga engagemang som är och måste vara en folkrörelses själ, trots långtgående kommersialisering och pampvälde i toppen: Detta gör jag inte som levebröd, utan för att jag brinner för det; för att jag brinner för min klubb; för att jag brinner för min idrott; för att jag brinner för alla barns rätt att pröva på den idrott jag själv älskar; för att jag tror på idrotten som social faktor.
Vi tänker inte minst på alla dessa materialförvaltare och ungdomstränare och ledare, som utan en krona i ersättning lägger ner fritidstimme efter fritidstimme för att få mindre klubbar att gå runt. Det är deras engagemang som bär upp en breda idrottsrörelsen.
Men vi tänker också på alla riktiga supporters, på de som inte saboterar för sin klubb, som springer på matcher och tävlingar i ur och skur, också när det går dåligt, för att heja fram sitt lag eller en tävlande eller bara av kärlek till sporten.
Det är kanske att dra saken lite för långt, men vi ser ändå folkrörelsesjälen som en faktor till att just idrotten slog bakut. Vilket ger segern en ytterligare dimension. Den utgick från ett försvar av föreningsdemokratin. Men medvetet eller omedvetet försvarar den också ett alternativt sätt att bedriva verksamhet, bortom marknadsekonomins strävan att göra varor av allt och alla.
Någon invänder att 51-procentsregeln framförallt berör elitklubbarna, som redan är insnärjda i ett marknadsekonomiskt tänk, oavsett om föreningarna behåller det avgörande inflytandet i sina idrottsbolag. Initialt är det sant.
Men den som säger A får säga B. Öppnar idrotten för rent kapitalistisk drift i toppen, bortom allt vad demokrati heter, så sprider sig kapitalets tentakler snart nog nedåt i organisationen. En lokal kapitalist kan ha intresse av att ta över en klubb i en lägre division, i reklamsyfte eller bara för att få bestämma själv, på kapitalistiskt manér. Vad händer då med det oegennyttiga engagemanget och vad händer med det stöd som som budgetkramarna i stat och kommun alltmer motvilligt ger till idrotten?
Vi vill inte ens tänka på det och dessbättre behöver vi inte tänka på det. Eftersom idrottsrörelsen slog tillbaka kapitalets torpeder och deras attack mot 51-procentsregeln.
I segerns stund är det kanske ofint att framhålla någon i det segrande laget, många har engagerat sig och många har gjort viktiga insatser, från ledare på förbundsnivå över både stora och små föreningar till rader av supportklubbar, där många medlemmar på grund av just denna strid engagerat sig i sina moderföreningar som aldrig förr, ett demokratiskt framsteg bara det.
Men vi hoppas att ingen misstycker när vi riktar ett speciellt grattis till oss närstående Proletären FF, som tidigt engagerade sig i kampen mot kapitalets torpeder och som envist och med allt större gehör drivit opinion i frågan om 51-procentsregeln, som senast och mest framgångsrikt genom att lämna in en av de två motioner som Riksidrottsmötet i Luleå hade att behandla och sa ja till.
Bra jobbat PFF – och stort grattis till segern!
