Förpostfäktningarna inför höstens avtalsrörelse är i full gång och som alltid är det förskräckligt synd om arbetsköparna. Kapitalisterna kämpar som tigrar för att ta Sverige ur krisen, som den samhällsnyttans bärare de påstår sig vara, men trots sitt osjälviska agerande får de inget gehör från de fackliga organisationerna, som ställer fullständigt ohemula lönekrav.
De fackliga ledarna står modigt upp i denna storm.
”Våra medlemmar skall ha mer i årets avtalsrörelse”, dundrar industrifackens företrädare, väl medvetna om att de senaste årens vinst- och bonusexplosioner sticker i ögonen på medlemmar som fått hålla till godo med småsmulor eller som i krisen fått sina löner sänkta.
Preludiet är bara alltför välbekant, varför den luttrade med rätta kan frukta det värsta. Dessa initiala tuppfäktningar slutar nästan alltid i samförstånd om så kallade ansvarsfulla lönelyft, vilket lika alltid är detsamma som småsmulor till arbetare på det att aktieägarna och deras direktörer skall få sitt. I den ensidiga klasskampens Sverige är det bara arbetares lott att ta ansvar.
Ändå är situationen inför årets avtalsrörelse mer illavarslande än vanligt. IF Metall, GS och Livs har inte bara undertecknat ett ännu uslare industriavtal, utan de har också mält sig ur LO-samordningen, i motvilja mot de s k jämställdhetspotterna.
Man kan tycka att LO-samordningen är ett patetiskt försök från LO att spela en löneroll som LO inte längre har och att detta med potter är räknenissarnas försök att trolla fram löneökningar som bara finns på pappret.
Vi förstår skepsisen. I en avtalsrörelse gäller det att ta ut vad som går att ta ut, om arbetarkollektivet är berett att kämpa för det, alldeles oavsett påbud om löneutrymme och annat trams.
Men det gäller ändå att sansa sig. För arbetarklassen förblir för evigt svag om den uppträder styckevis och delat, som enskilda yrkesgrupper med enskilda intressen eller ännu värre som enskilda yrkesgrupper som definierar sina egna intressen i förhållande till andra yrkesgrupper. Arbetare måste hålla samman, alla tillsammans, för att kunna vinna mer än tillfälliga segrar.
I detta perspektiv är LO-samordningen något att värna, trots att den genom åren mest använts för att hålla tillbaka arbetarlönerna. För att samordningen säger att alla arbetare har gemensamma intressen och för att den innebär ett löfte om att kämpa tillsammans, över de gränser som sätts av avtalsområden och fackförbundstillhörighet.
Det är detta löfte som IF Metall, GS och Livs överger genom att mäla sig ur samordningen. De vill inte ens i ord stå upp för solidariteten mellan alla arbetare. Argumentet att det finns lågavlönade grupper också inom deras avtalsområden, som inte omfattas av potterna, håller inte. Eftersom det inte finns något som hindrar IF Metall, GS och Livs att kräva höjda minimilöner eller extra påslag för sina lägst avlönade.
Utgångspunkten för att lämna är som sagt jämställdhetspotterna, som i sak inte har något med potter att göra. Det handlar inte om överföring av pengar till några slags fonder, utan om ett fackligt löfte om att tillsammans kämpa för att de arbetargrupper som har allra lägst löner skall få ett extra lönelyft.
Att säga nej till något sådant, som IF Metall & Co gör, är i sig uselt. Det är orimligt, diskriminerande, att kvinnliga arbetare skall tjäna mindre än manliga, trots lika stora arbetsinsatser och ofta sämre arbetstider.
Men det är också ett förräderi mot klassen som helhet och därmed mot industrifackens medlemmar. Av lätt begripliga skäl. Kapitalisterna vill ha så stor lönespridning som möjligt, också inom LO-kollektivet; för att stor lönespridning ökar såväl arbetskraftens rörlighet (större benägenhet att söka nytt jobb) och foglighet (större rädsla att bli av med jobbet) och för att lönespridning mellan arbetare ger möjlighet att spela ut olika grupper mot varandra.
Av rakt motsatt skäl tjänar arbetarklassen som helhet på löneutjämning. Små löneskillnader minskar arbetsköparnas splittingsmöjligheter och ger det samlade arbetarkollektivet en starkare position i såväl lönekampen som i annan kamp. Enighet och solidaritet ger styrka. Men också jämställdhet.
Stefan Löfven & Co har kastat tärningen och syftet är uppenbart. De står beredda att skriva under ännu ett uselt avtal, trots de initiala brösttonerna, och då skall de lågavlönade tjejerna inte ha något extra. Det usla avtalet skall säljas med att industriarbetarna trots allt får mest, som utlovat och stadgat är i det industriavtal som staten upphöjt till lönepolitisk norm. Vi hoppas och tror att industriarbetarna inte går på ett så uselt trick.
Vi är för rejäla lönelyft – för alla arbetare. Men vägen dit går inte över skråmässigt särtänkande och då rakt inte över fjäsk för arbetsköparna, utan över alla arbetares sammanslutning – en för alla, alla för en.
Det är ett gemensamt arbetarintresse att de lägsta arbetarlönerna höjs. Därför är vi mot sänkta ingångslöner och för höjda kvinnolöner.
