Stefan Löfven rusar som en oljad blixt i opinionsmätningarna. I United Minds senaste mätning landar Socialdemokraterna på 35,6 procent, vilket innebär en ökning med 12 procentenheter sedan Håkan Juholts bottennotering i januari. Hade det varit val idag hade S därmed överträffat valresultaten från både 2006 och 2010 och det rödgröna blocket, om det nu existerar, hade fått egen majoritet i riksdagen.
I vår minneskorta tid kan det vara på sin plats att påminna om att också den nyvalde Mona Sahlin rusade i opinionsmätningarna med toppnoteringen 44,1 procent i två mätningar 2007. Sedan gick det som det gick. När Sahlin väl kom ut som rödgrön statsministerkandidat gjorde sossarna sitt sämsta val i modern tid och Sahlin fick foten.
Gemensamt för Sahlin och Löfven är att de inlett sina värv som partiledare genom att hålla en låg profil, till skillnad från Håkan Juholt, som lät munnen gå i tid och otid och allt som oftast utan täckning i partiets faktiska politik.
”Äntligen en sosse som låter som en sosse”, hette det uppskattande efter Juholts installationstal på partikongressen i mars 2011. Det säger en del om socialdemokratins dilemma. I de djupa leden vill man så gärna höra de stolta orden från förr – om solidaritet och jämlikhet och rättvisa – vilket Juholt gärna stod till tjänst med.
Men utanför mötesrummen, i den bistra verklighet där EU och kapitalet styr politiken, förvandlades Juholt genast till en pajas.
Juholt fick betala dyrt för sin lösmynta tjänstvillighet. Inte för att hans fiender tog honom på allvar, utan för att vänsterfraserna var besvärande i sig, både för den medialt styrande borgerligheten och för den styrande högerfalangen i det egna partiet. Ett parti med anspråk på statsministerposten kan inte ha en ordförande som inte fullt ut bekänner sig till vår tids kapitalistiska förpliktelser. Därför utsattes Juholt för det dubbla drev som blev hans fall.
Stefan Löfven är Håkan Juholts raka motsats, inte bara genom sin närmast tillbakadragna framtoning, given av fackföreningsmannens djupt rotade aversion mot konfrontation, utan också politiskt. Vänsterfraser är som gröt i Löfvens mun, omöjliga att uttala. Han är förpliktelsens man, en ledare som inte ens skulle komma på tanken att utmana kapitalismen, om så bara i ord.
Så här långt har Löfven hållit låg profil. Men det han ändå sagt har varit sammet i borgerlighetens öron, alltifrån den allmänna lojalitetsdeklarationen – ”näringslivet är inget särintresse” – till uppslutningen bakom högerregeringens politik i fråga efter fråga.
Med Löfven är Juholts vänstersvingar som bortblåsta. Löfven vill behålla jobbskatteavdrag, RUT-avdrag och lagen om valfrihet (LOV); han är för vapenexport och vinster i vården och vill absolut inte se någon ”påreglering”, som Juholt uttryckte det ; han vill förhandla med regeringen om kärnkraften och han har redan gett regeringen fria händer att skriva under på EU:s arbetarfientliga europakt. Detta bara för att nämna några av de hittills gjorda högersvängarna.
I senaste numret av Dagens Samhälle, en tidning som framförallt riktar sig till befattningshavare inom kommuner och landsting, låter Löfven som ett eko av regeringen. Han är fullt ut för privatiseringen av vård och omsorg, på borgerligt vis kallad ”valfrihet”. Någon stopplag, typ den som infördes av regeringen Persson 2005, vill Löfven absolut inte ha. Kommunerna får själva avgöra hur mycket av verksamheten de vill privatisera. Vill Täby kommun privatisera mer än de 48 procent som redan är privatiserat är det helt ok för Löfven.
I Caremaskandalens kölvatten vill Löfven dock säkerställa kvaliteten genom nationellt fastställda krav på minimibemanningen, ett förslag som socialminister Maria Larsson redan skickat till Socialstyrelsen för utredning. Denna våldsamma vänstersväng väcker dock ilska i de egna kommunpolitiska leden.
”Nationella bemanningskrav!? Det är ju som i de gamla kommuniststaterna, det vill säga åt helvete”, dundrar en upprörd Lennart Holmlund i Dagens Samhälle, till vardags kommunstyrelseordförande i Umeå och säkert ganska typisk för sossar på den nivån. Inte undra på att Juholt rök!
Det är alltså denna högerpolitik som skickat upp sossarna som en raket i opinionsmätningarna. Eller? Vi tvivlar. Uppenbart är att Löfven tagit tillbaka väljare från Moderaterna; han attraherar den medelklass som ständigt velar mellan höger (egenintresse) och vänster (samhällssolidaritet). Men eftersom politiken är en ren kopia av Moderaternas beror nog medelklasspopulariteten mer på Reinfeldts sorgmodiga trötthet, än på Löfvens politiska behag.
Men hur är det med arbetarklassen? Går den socialmoderata politiken hem bland arbetare och sk vanligt folk, när Löfvens högersvängar blir uppenbara också för de som inte läser Dagens Samhälle?
Vi är övertygade om att en stor majoritet arbetare är mot moderat politik, oavsett om den drivs av M eller S, inte minst vad gäller privatisering av och vinstmaximering i offentlig sektor. Hur en sådan majoritet avspeglar sig i väljaropinion är dock en annan sak. För den som tror sig om att förändra politiken genom valsedeln är inte alternativen överväldigande.
Verklig vänsterpolitik byggs genom kamp underifrån, genom att människor sluter sig samman kring gemensamma intressen. Det är det som är utmaningen: Vi måste själva få till stånd förändringen.
