Knappt hade Svenskt Näringsliv torpederat regeringens jobbpakt förrän Teknikföretagen tjuvstartade årets avtalsrörelse. Med ett riktigt skambud. När Industriavtalet skall omförhandlas bjuder Teknikföretagen lönelyft om 4,5 procent på tre år. Det täcker inte ens inflationen.

IF Metall och övriga industriförbund har begärt 2,8 procent på ett år, vilket betyder att det lönenedpressande ”märket” hamnar kring 2 procent per år.

Skambudet är ändå inte det värsta. Teknikföretagen vill därutöver göra avtalet dispositivt, dvs det skall vara möjligt att lokalt teckna avtal under det centrala avtalets miniminivåer. Detta utgör ett frontalangrepp mot hela den fackliga tanken. Om kollektivavtalet inte längre utgör ett golv, omöjligt att underskrida, så öppnas en fallucka under hela kollektivavtalsmodellen. Lokalt blir det möjligt att teckna vilka avtal som helst.

De initiala fackliga reaktionerna var upp-rörda, vilket man kan förstå. Låt gå för dispositiva lagar, men om också avtalen görs dispositiva, så sågar den centrala fackliga byråkratin av grenen den själv sitter på.

Kanske är framstöten om dispositiva avtal bara en försöksballong för att få IF Metall & Co att svälja skambudet. Men att förslaget alls läggs visar på ojämna styrkeförhållanden. Kapitalisterna befinner sig fortsatt på krigsstigen. Frågan är vad de patologiskt följsamma har att sätta emot på längre sikt.

”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra”, säger det fackliga löftet.

Vi får hoppas att löftet inte är dispositivt.