Så är det årliga politikerjippot i Almedalen igång igen och valåret till ära är de politiska månglarna mer taggade än vanligt. Eller skall vi kalla dem knallarna. För visst börjar Almedalen alltmer likna en årlig knallemarknad, där partiledarna tävlar med varandra om att sälja lite tilltalande tingeltangel.
Det började med att Stefan Löfven visade upp årets sossepryl. Det är ett maxtak om 15 barn per grupp i förskolan, fast bara för barn mellan ett och tre år. En söt liten sak, naturligtvis.
Dagen därpå var det Göran Hägglunds tur. Han pekade finger åt Löfven med den spydiga kommentaren att den där maxsaken sålde han själv redan i fjol. Så i år säljer Hägglund istället en äldreboendegaranti. Alla över 85 år skall vara garanterade en plats på äldreboende, om de vill ha en sådan. Vem kan motstå en sådan pryl?
Lite pinsamt för Hägglund var att äldreboendegarantin var reklamvara i KD-ståndet redan 2006. Utan att de som köpte har sett röken av någon sådan. Men sådana bagateller berör inte en politisk knalle. De räknar med att presumtiva köpare har kort minne.
Vi skall inte skälla mer på jippot i Almedalen, som vi bara betraktar på avstånd, genom horden av närvarande journalister. Men som avspegling av svensk politik är denna knallemarknad bedrövlig att skåda, inte så mycket för det knallarna säljer – vem kan säga nej till maxtak i förskolan eller till en äldreboendegaranti? – utan för det de döljer under disk.
Givetvis lovar både Löfven och Hägglund finansiering av sina respektive förslag, fattas bara annat. Att allt skall vara finansierat till sista krona utgör den gemensamma förvaltningspolitikens första budord. Därför finns nu en rar liten bankskatt på sossebordet.
Men här finns ändå haken. För även om Löfven finansierar sitt tak och Hägglund sin garanti, så mörkar de båda i den stora och avgörande frågan: Hur skall välfärden som helhet finansieras?
För några veckor sedan kom statliga Konjunkturinstitutet, KI, med en skatteprognos. Enligt KI måste de offentliga skatteintäkterna öka med 120 miljarder kronor fram till 2018, om statens finanser skall uppfylla både det oomkullrunkeliga överskottsmålet och välfärdens nuvarande ambitioner.
Konjunkturinstitutets nyliberala analytiker har inte gjort sig kända som några välfärdskramande vänner av skattehöjningar, så säkert finns en nedskärande baktanke i denna prognos. Men den säger ändå något om situationen.
Under nästa mandatperiod måste skatterna höjas med ungefär lika mycket som alliansregeringen hittills sänkt dem med – och det bara för att upprätthålla välfärden på nuvarande nedskurna nivå. Det är denna kärnfråga som alla knallarna döljer under disk. Eftersom höjda skatter är så svårsålda i valtider.
Låt oss lämna Moderaternas pajas till partisekreterare därhän. Att Kent Persson tjuter som en stucken gris över sossarnas ruskiga skattehöjningar hör till marknadsgycklet.
Men vad skall man säga om Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Som vill peta lite i alliansregeringens mest missriktade skattesänkningar, som den sänkta krogmomsen och den sänkta arbetsgivaravgiften för unga, men som i övrigt vill behålla dem alla.
”Lagt kort ligger”, säger Löfven och Andersson. De kort som Reinfeldt och Borg spelat ut ligger och skall inte röras – som jobbskatteavdraget, den sänka bolagsskatten, den nästan avskaffade fastighetsskatten, rot- och rutavdragen och den sänkta inkomstskatten för de högst avlönade. Liksom inte heller den avskaffade förmögenhetsskatten, den avskaffade arvsskatten, den unikt förmånliga kapitalbeskattningen och de lika unikt generösa ränteavdragen. De korten har ju sossarna själva spelat ut.
Sossarnas petande i alliansens mest missriktade skattesänkningar inbringar knappa tiotalet miljarder kronor. Men då fattas det åtminstone 110 miljarder för att välfärden skall kunna upprätthållas på nuvarande redan nedskurna nivå.
Det lämnar tre alternativ till den regering som tillträder efter valet: Att skära drastiskt i välfärden, att höja skatterna trots löftet att inte göra det eller att skära och höja samtidigt. Allt utgör bedrägeri mot de väljare som nu lockas med tingeltangel och med den verkliga politiken väl dold under disk.
Vi förespråkar rejäla skattehöjningar. Den gemensamma välfärden måste gå före fjäsket för allsköns skattekverulanter. Men de skall betalas rättvist.
Enligt en färsk undersökning har Sverige idag det minst omfördelande skattesystemet bland EU:s kärnländer, en drastisk förändring sedan 1998, då Sverige ännu hade ett av de mest omfördelande. Lägg till en av de lägsta bolagsskatterna och den mest förmånliga kapitalbeskattningen och målgruppen är given. Det är företagen, kapitalägarna och de med högst inkomster som skall betala!
Men även vi andra måste vara med på ett hörn. Välfärden måste få kosta. Därför vill vi avskaffa jobbskatteavdraget och ersätta det med ett höjt grundavdrag, inkluderande pensionärer. Men företrädesvis för dem med låga inkomster. Det ger både rättvisa i systemet och mer pengar till välfärden.
Det finns mycket mer att ändra på, men detaljerna lämnar vi därhän. För det är helheten som är viktig. För att bevara och bygga ut välfärden måste skatterna höjas, säger vi. Det är att spela med öppna kort.
