Naturligtvis har Per Nuder rätt. Högerregeringens första helt egna budget är djupt klassorättvis. Regeringen slår mot de redan utsatta, mot arbetslösa, sjuka och pensionärer, som mitt i högkonjunkturen får det sämre. För att med andra handen ge till de redan välbeställda, som nu kan lägga nya skattesänkningar till det pengaregn de redan begåvats med.
Per Nuder har rätt. Men han är ändå inte mannen att anklaga Anders Borg & Co för deras nidingsdåd mot rättvisan. För att Nuder själv och den regering han representerade drev en snarlik politik.
Kom ihåg att Nuder kraftigt sänkte den förmögenhetsskatt som Borg sedan helt avskaffade, märkligt nog med välvilligt bistånd från vänsterpartiet.
I detaljerna blir Nuder närmast tragikomisk. I såväl riksdagsdebatt som morgonsoffa gjorde han stort väsen av försämringarna för de deltidsarbetslösa, försämringar som i sanning är upprörande. Kruxet är bara att Nuder och socialdemokraterna försökt få igenom i stort sett samma försämringar, inte en utan två gånger, ett tilltag som stoppades av samarbetspartierna.
Mot den bakgrunden är det svårt att ta Nuders upprördhet på allvar. Är det någon som tror att han är mannen att riva upp de försämringar han själv ville driva igenom för bara ett drygt år sedan?
Anders Borg måste dock tas på djupaste allvar. Han driver en ytterst konsekvent politik i ett ytterst konsekvent syfte. Vilket försämringarna för de deltidsarbetslösa är ett övertydligt exempel på.
Enligt Borg är det orimligt att människor går och slöar på deltider år efter år, med bistånd från a-kassan. För att komma åt dessa slöfockar och för att ge dem ”incitament” att gå upp i arbetstid, så måste rätten att stämpla upp till heltid begränsas. Enligt Borg är detta en del av regeringens sk jobbpolitik.
Som de flesta säkert vet utgörs de påstådda slöfockarna av framförallt kvinnor. De finns inom handeln och den privata servicesektorn, där arbetsköparna cyniskt utnyttjar deltider och timanställningar för att klara toppar i verksamheten. Enligt devisen att vi betalar inte för en enda ineffektiv arbetstimme.
Men de finns också och inte minst inom offentlig sektor, som satt deltidsarbete i system i en alltmer personalsnål och arbetskrävande organisation.
Följden är att det för många offentliganställda är stört omöjligt att få den heltid man vill ha och som man behöver för att kunna försörja sig. Medan det för andra är näst intill lika omöjligt att gå upp i arbetstid, även om en heltidstjänst erbjöds, då redan deltidsarbetet är betungande så det räcker och blir över.
Här ligger problemet. Det är inte de deltidsarbetande som behöver incitament att gå upp i arbetstid, utan det är arbetsköparna i inte minst offentligt sektor, som måste åläggas att erbjuda heltider med rimliga arbetsvillkor, alternativt ges incitament att införa 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön för särskilt utsatta grupper.
Men en sådan jobbpolitik är inget för finansminister Borg och hans arbetarföraktande regeringskollegor. För dem är såväl heltids- som deltidsarbetslösa per definition mer eller mindre arbetsovilliga, varför det gäller att piska ut dem i arbete. Huruvida det alls är möjligt för en deltidsanställd att gå upp i arbetstid spelar inte minsta roll. Den deltidsarbetslöse undersköterskan får väl ta ett extrajobb. Varför inte som piga?
Det finns en ideologisk tanke bakom denna politik. De sociala trygghetssystemen skall urholkas på det att arbetslösa och sjuka, och faktiskt också pensionärer, skall tvingas sköta sig själva, utan stöd från samhället eller i vart fall med minsta möjliga stöd. Räcker inte pensionen så ta ett jobb! Det blir billigare så. För kapitalägarna och de rika.
Denna ideologiska tanke går igen i hela regeringens politik, med det bastardartade vårdnadsbidraget som motvilligt undantag. Något måste Göran Hägglund få. Vi skall med piska och morot tvingas och lockas att sköta oss själva, bortom allt vad solidaritet heter.
Det sk jobbavdraget ingår i detta scenario. Att skattesänkningar för de som har jobb finansieras via försämringar för sjuka, arbetslösa och pensionärer är naturligtvis illa nog ur solidaritetssynpunkt, särskilt som huvuddelen av skattesänkningarna tillkommer de redan rika.
Men skattesänkningarna har också en vidare dimension. Så räknar Anders Borg med att den privata konsumtionen kommer att öka med 12,9 procent under perioden 2007-2010. Medan den offentliga konsumtionen bara skall öka med 3 procent, en expansion som inte räcker till att upprätthålla verksamheten på nuvarande nivå. Trots högkonjunktur och trots ett gigantiskt överskott i de offentliga finanserna, så lägger högerregeringen en ren nedskärningsbudget.
Högkonjunkturen dämpar effekterna av denna nedskärningspolitik. Men när konjunkturen vänder slår den igenom med full kraft. Vet att de hittills beslutade skattesänkningarna fram till 2010 minskar de beräknade skatteintäkterna med sammanlagt 262 miljarder kronor, allt enligt en bilaga till Borgs egen budget. Man behöver inte vara synsk för att förstå vad en sådan intäktsminskning betyder för offentlig sektor i en lågkonjunktur.
Överföringen av resurser från det offentliga till det privata, som inkluderar att de som redan har mycket får mest, följer samma ideologiska mönster. Sköt dig själv! Om den offentliga välfärden inte räcker till, så köp dig det du behöver. Har du inte råd så får du jobba mer. Gör du inte det får du skylla dig själv.
Att högerregeringen så målmedvetet attackerar de sämst ställda är som sagt upprörande nog. Men denna attack är dessvärre bara toppen på det högerpolitiska isberget. Genom den mer fördolda attacken på offentlig sektor, så undergrävs hela grundvalen för den rättvisa välfärd som haft och fortfarande har en gemensamt finansierad och offentligt driven välfärdssektor som sitt fördelningspolitiska instrument.
I högerns marknadsliberala dröm fördelas vård och omsorg efter köpkraft, inte efter behov, en dröm som bara kan förverkligas om offentlig sektor sätts på undantag.
Politiken är långtifrån ny. Den offentliga konsumtionens andel av BNP har successivt minskat alltsedan början på 1980-talet och inte minst sedan Sverige blev medlem i EU. Inte heller i försvaret av offentlig sektor är Per Nuder mannen att hålla i handen.
Men högerregeringens målmedvetenhet måste mötas av ett lika målmedvetet motstånd. Det är mer rättvisa vi vill ha, inte mindre! Vilket kräver solidaritet med de grupper som nu utsätts för regeringens attacker. Men också och inte minst ett solidariskt försvar av en gemensamt finansierad och offentligt driven välfärdssektor. Utan offentlig sektor, ingen rättvisa.
25 september 2007
Proletären 39, 2007
