LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin skrädde inte orden när hon öppningstalade inför den nu avslutade LO-kongressen. Som i avsnittet om strejkrätten.

Så här lät det: ”Vi som är här känner väl till Svenskt Näringslivs långtgående krav om att försämra vår konflikträtt. Vårt svar består av två ord: Glöm det!”

Visst låter det storståtligt, nästan principfast. LO backar inte en millimeter inför arbetsköparnas krav.

Men i nästa andetag tar Wanja Lundby-Wedin tillbaka det just sagda. Genom att säga följande: ”Det finns ingen som helst realism i deras krav. Vi kommer aldrig, och jag betonar aldrig, att försämra vår grundlagsskyddade strejkrätt. Däremot är vi beredda at lyssna till era önskemål om hur vi kan finna   lösningar kring konfliktreglerna. Konflikträtt är en sak. Konfliktregler en annan. Ni får vara beredda att lyssna på våra förslag om ett starkare anställningsskydd och bättre möjligheter att återkomma i arbete.”

Ursäkta det långa citatet, men läs det ändå en gång till. För detta måste utgöra ett av de mest plötsliga ridåfallen i LO:s hela historia.

Naturligtvis glömmer Svenskt Näringsliv gärna inskränkningarna i den grundlagsskyddade strejkrätt arbetsköparna inte begärt några inskränkningar av. För att koncentrera sig på förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, som LO redan tackat ja till och som inkluderar just de nya konfliktregler som arbetsköparna vill ha. Lundy-Wedins ordvändningar torde rentav ha ställt till med jubel i Svenskt Näringslivs högkvarter på Blaiseholmen, för bakom den principfasta fasaden är budskapet att LO utan prut är berett att sälja ut ytterligare delar av konflikträtten.

Att LO är en landsorganisation i kris råder det knappast några tvivel om. Sedan dåvarande SAF i början på 1990-talet sade upp det korporativa samarbetet och de centrala förhandlingarna med LO, så har organisationen befunnit sig i ett ingenmansland, utan någon att förhandla med och utan någon tydlig roll att spela, annat än som lobbyorganisation.

Inte undra på då att LO-ledningen så beredvilligt ställer upp på förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, trots att dessa sker helt i enlighet med Svenskt Näringslivs krav och agenda. För första gången på snart 20 år bjuds centralorganisationen LO en roll, vilket Wanja Lundby-Wedin & Co inte kan tacka nej till. Trots att regissören heter Svenskt Näringsliv.

Situationen förbättras inte av att LO-förbunden är så inpyrda av klassamarbete, att de med få undantag saknar all förmåga att möta en alltmer aggressiv och självmedveten motpart. Förbunden bara fortsätter sitt hovsamma samarbete, men utan att få något igen.

Krisen syns i medlemssiffrorna. De senaste tio åren har LO förlorat 470 000 medlemmar, varav 130 000 bara i fjol. Förklaringarna är säkert många, men det duger inte att skylla på högerregeringens försämringar av a-kassan och det duger då rakt inte att hävda att medlemsraset beror på att Wanja Lundby-Wedin syns för lite i TV, vilket en del LO-representanter hävdade inför kongressen.

Fackföreningsrörelsen måste motivera sig själv. Genom att ta kamp för medlemmarna och medlemmarnas intressen. Om fackliga organisationer reducerar sig själva till försäkringsinrättningar, vilket svensk fackföreningsrörelse i långa stycken gjort, och om facket accepterar myten om löneutrymmet och kravet på individuell lönesättning, så eroderar motivationen för medlemskap, vilket högern tacksamt utnyttjar.

Mot denna bakgrund är Wanja Lundby-Wedins utspel på LO-kongressen alarmerande. Om LO-ledningen säljer ut ytterligare delar av strejkrätten, så minskar möjligheterna att stoppa medlemsflykten. För att det är den kollektiva kampmöjligheten som är poängen med facklig organisering.

Till den ändan skall konstateras att LO-kongressen också innehöll ljusglimtar. Som i den hårda debatten om Vaxholmsdomen och Lissabonfördraget, som visserligen slöt i en usel kompromiss – beslutet blev att LO kräver att utredningen om Vaxholmsdomens konsekvenser skall vara klar innan riksdagen ratificerar fördraget, ett krav som bara går emot regeringens tidsplan. Men debatten visar ändå att det finns en växande medvetenhet om strejkrättens helt avgörande betydelse inom några LO-förbund.

Detta är något att bygga vidare på. Givetvis genom fortsatt mobilisering mot EU-diktaten och mot Lissabonfördraget, som Sverige fortsatt kan säga nej till, om så bara med krav på garantier för kollektivavtalsmodellen. Men också genom krav på att LO lämnar förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, som bara går ut på att frivilligt anpassa Sverige till EU-diktaten.

Krisen inom LO är allvarlig, för oavsett att organisationen sedan mycket, mycket länge försumpat den fackliga tanken till förmån för klassamarbete och ett förment samhällsansvar, ett ansvar som aldrig tas av arbetsköparna – de tar bara ansvar för sig själva och sina profiter – så utgör LO och LO-förbunden den kollektiva organisering som står arbetarklassen till buds. Varvid LO är bättre än ingen organisering alls. Att lämna facket för ingenting är att lämna själva tanken på att arbetare måste agera tillsammans för att kunna hävda sin intressen.

Från LO-ledningens sida finns inget positivt att vänta, det visar kongressen med närmast skrämmande tydlighet. Wanja Lundby-Wedins kompromissvillighet vad gäller konfliktreglerna är bara ett av många exempel.

Men kanske kan det hot som EU-diktaten utgör skapa ett tryck underifrån, som tvingar åtminstone de mest utsatta förbunden att agera, om inte annat för att försvara sin existens som fackliga organisationer. LO-kongressen gav i alla fall ett visst hopp om en sådan möjlighet.

Den avgörande frågan är att stå upp för strejkrätten. I kamp mot EU och mot Svenskt Näringsliv.    

3 juni 2008
Proletären 23, 2008