Finanskrisen rullar på, till synes utan botten. I land efter land sjösätts krispaket, med USA som förebild, och regering efter regering rycker ut för att rädda konkursfärdiga banker. Men börserna fortsätter att falla och kön till de finansiella krisakuterna blir bara längre och längre.

Det allvarligaste i situationen är att krisen snabbt har spridit sig till den produktiva ekonomin, med en dramatisk ökning av antalet varsel som följd. För Sveriges del har fordonsindustrin hittills drabbats hårdast, vilket är illa nog –  med underleverantörer samlar fordonsindustrin närmare 130000 anställda.

Men fordonsindustrin utgör ändå bara en stormsvala. I ett så extremt exportberoende land som Sverige lär krisen snabbt sprida sig till andra industrigrenar och därefter till tjänstesektorn, inte minst till den offentliga, som får se redan magra skatteintäkter minska i krisens spår.

Det råder knappast någon tvekan om att vi står inför en ny arbetslöshetskris, inte nödvändigtvis lika djup som den i början på 1990-talet, det återstår att se, men lika eländig för de som drabbas.

Om möjligt eländigare. På grund av försämringarna i a-kassan.

För närvarande står ändå fordonsindustrin i centrum. Med stora varsel på Volvo PV och Saab Automobil, som ägs av amerikanska Ford respektive General Motors, men också på Volvo Lastvagnar och Scania. På fabrikerna är oron naturligtvis stor. Men också uppgivenheten. I den nya, sköna globaliserade värld som skulle bära lycka till oss alla är det svårt att se några lösningar för att rädda jobben. Hur komma till tals med direktörer i Detroit som har fullt med bilkrisen i USA?

Från fackligt och socialdemokratiskt håll är reaktionen ryggmärgsmässig. Staten måste gå in, kräver IF Metalls Stefan Löfven och Göteborgs sossekommunalråd Göran Johansson i korus. De vill att skattebetalarna skall sponsra bilföretagen till dess att krisen är överstånden.

Vi kan förstå att drabbade bilarbetare kan lockas av detta krav. Vem vill bli arbetslös? Men vi finner ändå kravet stötande.

Skall verkligen svenska skattebetalare sponsra amerikanska jätteföretag som Ford och General Motors? För det är vad Stefan Löfven och Göran Johanssons föreslår. Staten skall stå för delar av lönekostnaderna till dess att Ford och GM finner bilarbetarna tillräckligt lönsamma igen.

Nej, säger vi. Sponsring är inte vägen att gå, inte av Ford och GM och inte av AB Volvo och Scania. Istället måste företagens ägare tvingas att ta ansvar för de anställda som de genom åren tjänat miljarder och åter miljarder på. Med hot om tvångsåtgärder.

Sverige är på många sätt ett paradis för storföretagen. I få länder inom EU är det så lätt och billigt att göra sig av med anställda som här, ett faktum som använts för att locka utländska investerare till Sverige. Köp företag i Sverige och när lågkonjunkturen kommer behöver du inte dras med övertaliga anställda i åratal, som i Tyskland, Spanien och Japan!

Denna ordning är ett arv från strukturomvandlingens tid, då anställda i en lågproduktiv industrigren snabbt skulle slussa över i en högproduktiv, med statligt stöd.

Man kan diskutera det rimliga i denna politik från förr: Var det verkligen nödvändigt att lägga ner all tekoindustri och all varvsindustri? Men oavsett vad man tycker om det, så har strukturpolitiken idag nått vägs ände. För att det inte finns någon ny och mer produktiv industri att slussa över uppsagda bilarbetare till.

I denna situation bör företagen tvingas att ta ansvar för sina anställda. Vilket företagen, och inte minst deras ägare, definitivt har råd med. Bara ett exempel. För några år sedan köpte företagsplundraren Christer Gardell in sig i lastbilstillverkaren AB Volvo. I det uttalade syftet att lägga beslag på Volvos då välfyllda kassa. Gardell fick som han ville. 2006 betalade AB Volvo ut hela vinsten om 20 miljarder kronor till aktieägarna och 2007 gick halva vinsten, 11 miljarder kronor, samma väg. Men påföljd att AB Volvo i år tvingas låna till investeringar. Kassan är tom.

På två år har alltså Christer Gardell och aktieägarna plundrat AB Volvo på sammanlagt 31 miljarder kronor och lita på att de kommer att plundra bolaget också i år, för så sent som det andra kvartalet 2008 gjorde AB Volvo en vinst på 7,2 miljarder kronor.

Att då kräva att skattebetalarna skall gå in och sponsra AB Volvo blir absurt. Det politiska kravet måste istället vara att staten tvingar aktieägarna att betala tillbaka vad de plundrat. På det att produktionskapacitet och yrkes-kunskap skall kunna säkras på fabrikerna.

Hur skall det gå till? frågar den tvivlande. Inga problem, svarar   vi. Se bara hur innovativt politiker agerar för att förhindra en finanskrasch, hur de snickrar till krispaket och tvångslagstift-ningar på nolltid och hur de utan prut förstatligar banker, om det är nödvändigt. Allt för att rädda kapitalägarnas pengar.

Varför skulle politikerna inte kunna agera lika innovativt när det gäller att rädda bilarbetarnas jobb? Lite tvångslagstiftning skulle sannerligen inte skada vad gäller en plundrare som Christer Gardell. Varför inte lagstifta om ett obligatoriskt aktieägartillskott som ger tillbaka åtminstone hälften av det Gardell & Co plundrat Volvo på? Då behövs det sannerligen inga subventioner från skattebetalarna.

Var och en begriper att ett bilföretag som säljer färre bilar måste dra ner på produktionen. Men det är ingen naturlag att det sker   genom avskedanden och det är absolut ingen naturlag att anställda kan sägas upp med 6 månaders varsel. Eller ens en kapitalistisk lag. Det finns kapitalistiska länder som har uppsägningstider som är både två år och längre.

Betänk detta. Det tog George W Bush och hans finansminister två veckor för att driva igenom den undantagslag som möjliggjorde räddningspaketet om astronomiska 700 miljarder dollar. Varför skulle de då behöva ta Nils Otto Littorin  mer än 5 månader för att driva igenom en lag som retroaktivt förlänger uppsägningstiden till ett eller ännu hellre två år?

Det finns möjligheter och det saknas sannerligen inte handlingskraft, när det gäller att rädda banker. Det finns möjligheter också när det gäller att rädda jobb. Det är bara handlingskraften som saknas; som måste tvingas fram.

Vi kommunister säger nej till avskedanden. Vi anser det orimligt att företag som tjänat miljarder på sina anställda kan göra sig av med dem i en handvändning, så snart konjunkturen vänder. Vi förordar istället arbetstidsförkortningar och utbildningssatsningar för att dela på de jobb som finns. Det har företagen råd med och har de mot förmodan inte råd, så bör staten gripa in, inte genom subventioner, utan genom att helt enkelt ta över företagen, helt eller delvis. Kan stater ta över banker, så kan de ta över bilföretag.   

Behöver personalstyrkan ändå minskas, så får de ske genom naturliga avgångar, avtalspensioner och liknande.

Att säga nej till alla avskedanden kan synas orealistiskt. Men vi menar att det är nödvändigt. För att det ställer arbetarintresset i öppen motsats till kapitalintresset. För att vi vägrar acceptera de kapitalistiska postulaten som måttstock på vad som är möjligt.

Därför säger vi:
Nej till alla avskedanden – låt plundrarna betala!

7 oktober 2008
Proletären nr 41