… än det år som snart är slut. Det hoppas i alla fall Goran Pavlovic på SCA Hygien i Jönköping, som har ett eländigt år bakom sig.

”2012 var ett riktigt skitår”, säger Goran i Dagens Arbete. Man förstår honom. I början av januari lämnade Goran Munksjö Paper för SCA Hygien, där skifttiderna skulle bli bättre. Men det blev allt annat än bättre. Först skadade Goran foten i en arbetsplatsolycka och blev borta från jobbet i fyra månader. Tillbaka i arbete blev han sedan uppsagd när SCA lade ner hela verksamheten i Jönköping. Hade Goran stannat på Munksjö hade han haft jobbet kvar. Ett riktigt skitår.

Goran är inte ensam i sin situation. Bara under hösten 2012 varslades 27.000 anställda om uppsägning i Sverige, de allra flesta inom industrin. Och då är december månad ännu inte med i statistiken.

På andra arbetsplatser, som på SSAB i Luleå, Borlänge och Oxelösund, har arbetarkollektiven accepterat lönesänkningar för att rädda jobben, nödda därtill av en utpressningssituation som inte erbjuder arbetare några synbara alternativ. På åter andra, som på Volvo, har de bemanningsanställda fått agera dragspel i krisen, precis som tänkt var. Delade arbetarkollektiv är alltid till fördel för kapitalet. Ett riktigt skitår.

På ett ytligt plan ser det sannerligen inte bättre ut inför 2013. Krisen lamslår Europa och prognoserna för Sveriges del är dystra. Varslen kommer att fortsatta, framförallt i den exportberoende industrin, snart nog följda av nya nedskärningar i offentlig sektor. Arbetslösheten kommer att stiga och med den antalet förnedrade arbetare i Fas 3. Arbetarperspektivet är allt annat än ljust.

Men ändå finns ljus i tunneln. Framtiden är inte en gång för alla utstakad, inte ens för ett enstaka år; den går att påverka, att förändra, att göra något annat av, om så bara i det lilla.

Det är det som är utmaningen. För kapitalismen kommer 2013 inte att bli bättre än 2012, snarare tvärtom. Men 2013 kan bli bättre för arbetare. Eller rättare sagt för arbetarklassen.

Det stora problemet idag, det som gjorde 2012 till ett skitår, är att arbetarklassen osynliggjorts till och med för sig själv, att ingen räknar med arbetarklassen som en självständig kraft, att ingen tror arbetare om att kunna göra kollektivt motstånd, allra minst dess fiender.

Ett arbetarintresse som inte uttrycks finns inte, räknas inte. Därför gäller det att bryta den nuvarande passiviteten, att formulera och samlas kring gemensamma krav, att identifiera sig med och kämpa för. Detta är mina krav. För att jag är arbetare.

Detta låter kanske ståtligt, rentav ouppnåeligt. Men det beror på ambitionen. Vi vare sig begär eller tror på det omöjliga. Men det finns en början på allt, så låt oss börja i det lilla, som när Kommunal i Lysekil reste krav på en lagstiftad arbetstidsförkortning och fick igenom det på avdelningens repskapsmöte, trots styrelsens motstånd.

Kravet på sex timmars arbetsdag har övergivits av de fackliga och politiska etablissemangen, som orealistiskt. I etablissemangens ögon är allt som gynnar arbetare orealistiskt. Men det lever i stressade arbetarkollektiv och det lever i arbetslöshetstider, som i blixtljus ställer frågan om varför några skall gå arbetslösa när andra sliter sig halvt fördärvade. Är det inte bättre att dela på jobben?

Så formulerar arbetare sina egna krav, oavsett vad fackliga och politiska potentater predikar som realistiskt. Visst. Det är bara en liten början, men utgör ändå ett ljus i tunneln. För någonstans måste man börja.

Sak samma med det ur arbetarsynpunkt fullständigt orealistiska kraven på höjd pensionsålder. Hur skall vi kunna arbeta till 67 eller 70 år när kroppen inte ens håller för jobb till 65?

Under hösten har flera fackföreningar vänt sig mot de arbetarfientliga kraven på höjd pensionsålder, som Livs i Kristianstad och Visby. Det är också en början, rentav en viktig början, för när pensionsutredaren Ingemar Eriksson lägger sitt beställda förslag om höjd pensionsålder i april nästa, med ryggdunkar från både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, så gäller det för en samlad arbetaropinion att säga sitt med alla lungors samlade kraft: Inte en dag längre än till 65!

Det är en spännande utmaning. För när överheten kräver höjd pensionsålder går det inte längre att dölja politikens klassinnehåll. Arbetarklassens egenintresse blir övertydligt.

Hur 2013 kommer att gestalta sig för Goran Pavlovic i Jönköping är svårt att veta. Förhoppningsvis hittar han ett nytt jobb, annars lär nästa år bli lika djävligt som det snart gångna.

Det är så långt den enskilde arbetarens förhoppningar kan sträcka sig, till lyckan att fortsatt få sälja sin arbetskraft. Men som kollektiv kan vi hoppas på mycket mer, kan vi åstadkomma mycket mer.

Vi kommunister hoppas på en gryende klassrörelse mot högerpolitiken under 2013. Vi kommer i vart fall att göra allt vi förmår för att initiera en sådan rörelse. Klasspolitiken är arbetarklassens möjlighet att försvara sig och är på köpet vaccinet mot främlingsfientlighet och rasism.