Vi r-are har sagt och gjort mycket under de snart 43 år vi funnits som politisk rörelse på den svenska vänsterkanten. Mycket har varit klokt och framsynt.
Gå tillbaka och läs hur vi drivit frågor om privatiseringarnas konsekvenser för vård och skola, EU-medlemskapets följder, den självständiga arbetarkampen och fackpamparnas samspel med kapitalet, u-båtshysterins lögner, vad det nuvarande pensionssystemet skulle leda till, vårt krav på en bojkott av Israel eller om nödvändigheten att följa spåren efter Palmes mördare in bland de högerextrema kretsar inom polis och militär som tilläts verka i det kalla krigets beskyddande skugga.
I fråga efter fråga kan vi med rakryggad kaxighet säga till maktens personer och till alla de som valt att tro på maktens löften: Vad var det vi sa. Tyvärr är det sällan, för att inte säga aldrig, som någon annan än vi påminner om detta.
Men under våra 43 år finns det givetvis även överdrifter, tokigheter och rena felaktigheter. Till den senare kategorin hör den homofobi som under 1970- och 80-talen med jämna mellanrum gavs plats i vårt partimaterial. Om dessa uttalanden slutar folk aldrig att påminna.
Det är lätt att bli bitter över att det osynliggörande som vi kommunister utsätts för i media och i den politiska debatten, endast bryts när det gäller att utmåla oss som böghatare. Men det ligger inte för oss att bli bittra och som revolutionärer har vi ingenting emot att syna fel och brister, inte minst när det gäller egna. Endast genom att syna dessa kan man ändra sig och lära för framtiden.
Så låt oss tala klarspråk. Homofobi och annat förtryck av sexuella minoriteter är och har alltid varit förkastligt. Vår principiella uppfattning är att byxmyndiga människor har rätten och friheten att förälska sig i eller ha sex med vilka de vill så länge de inblandade är med på det. Varken staten, kyrkan, familjen eller någon annan har rätt att lägga sig i vad människor väljer att göra när det kommer till kärlek och sexualitet som utgör så viktiga ingredienser i livet.
Sexualiteten är en privatsak, men kampen mot det sexuella förtrycket är en politisk fråga. Det krävs politisk kamp för att bryta ner de fördomar och hinder som står i vägen för sexuell frigörelse, dvs alla människors frihet att älska på jämlika villkor.
Kampen för sexuell frihet har kommit långt i Sverige, men trots det drabbas människor dagligen av diskriminering och fördomar på grund av sin sexuella läggning. På högerkanten finns det dessutom en växande reaktion för att stärka den patriarkala familjen riktad mot såväl kvinnors som sexuella minoriteters frigörelse – se bara på Frankrike, Ryssland, Ungern, USA eller för den delen radarparet Göran Hägglund och Jimmie Åkesson här på hemmaplan.
Kampen mot detta handlar inte minst om att bekämpa den patriarkala ordning som gör den heterosexuella mannen till norm. Men det finns många fallgropar att undvika.
Framför allt handlar det om att bekämpa de marknadsliberaler som försöker göra hbtq-rörelsen till en förkämpe för porr och prostitution. Som försöker att utmåla kommersialiseringen av våra kroppar som något frigörande. Nej, säger vi kommunister. Människor är inga handelsvaror. Sexualitet ska vara en relation mellan jämlika människor, inte mellan köpare och säljare.
På samma sätt är det med vår kritik av dagens översexualiserade samhälle, där nakna kroppar visas upp från var och varannan reklampelare, tidning eller tv-program. Det är inte nakenheten i sig som är problemet. Felet ligger dels i den sexistiska kvinnosyn som allt som oftast kommer till uttryck och dels i den likriktade och livsförnekande effekt detta har på såväl kvinnor som män.
Här har vi en av liberalismens många självmotsägelser. I ord säger man sig vilja befria den enskilde individen, men i verkligheten blir det precis tvärtom. Vi lär oss att vi inte duger som vi är, med de kantstötningar och ärr som livet gett oss. Mot detta hävdar vi kommunister den livsbejakande människosyn som bygger på att vi alla duger som vi är.
Det är denna människosyn som måste vara grunden i kampen för den sexuella frigörelsen.
