Vi är inte principiella motståndare till partistöd. Det är bättre att politisk verksamhet får stöd via stat och kommun än att politiker och politiska partier säljer sig som prostituerade, som i USA. Eller för den delen som i Sverige för inte alltför länge sedan, som i början på 1930-talet, då den liberale statsministern CG Ekman sålde sig till finansmannen Ivar Kreuger.
Men det finns gränser för det acceptabla. När partistödet är så generöst att det gör de etablerade politiska partierna oberoende av också medlemmar och sympatisörer, så blir det politiska systemet sig självt nock, givetvis beroende av väljarnas inkomstbringande röster, men inte av deras engagemang och offervilja och absolut inte av deras delaktighet. Politiken blir en angelägenhet för offentligt finansierade yrkespolitiker och karriärister. Med egen vinning som främsta drivkraft.
I Sverige är gränsen definitivt passerad. I veckan avslöjade SVT:s Rapport att partistödet ökat med 40 procent sedan början av 2000-talet, detta samtidigt som det offentliga dragit ner på nästan allt annat. År 2007 uppgick stödet till sammanlagt 1040850 kronor, varav de sju riksdagspartierna lägger beslag på nästan allt. 342 miljoner kronor till sossarna och 236 miljoner till moderaterna är sannerligen inga fuskiga summor. Eller för den delen 77 miljoner kronor till vänsterpartiet.
Ändå är det statliga och kommunala partistödet bara toppen på ett isberg. För till partistödet skall läggas arvoden och höga politikerlöner och kostnaden för alla de politiska sekreterare som stat, kommun och landsting håller de etablerade partierna med.
Dessvärre finns ingen aktuell sammanställning över dessa kostnader. Av naturliga skäl. Det redan misstrodda politiska etablissemanget vill inte gärna skylta med de verkliga kostnaderna.
Den senaste sammanställningen finns i en utredning från 1992, som angav kostnaderna för arvoden och politikerlöner till 1.332 miljoner kr. Sedan dess har som bekant politi-kerarvoden och politikerlöner höjts rejält, för en riksdagsledamot handlar det om mer än en fördubbling – politiker är inte lika snåla mot sig själva som mot sjuksköterskor! – så en rimlig uppskattning är att denna del av skattesubventionen gott och väl passerat 2 miljarder.
Sammanlagt subventioneras alltså det politiska systemet med gott och väl 3 miljarder kronor per år.
Det allvarliga i detta är inte själva penningflödet, utan hur det påverkar det politiska systemet. I teorin är politikerna folkrepresentanter, de skall representera sina väljare och sina väljares uppfattningar i de representativa församlingarna. Men i den stund det politiska etablissemanget avskiljs som ett skikt för sig, med högre löner och helt andra villkor än dem de säger sig representera och på toppen självfinansierat, så blir kopplingen mellan politikerna och det folk de säger sig representera allt svagare. Politikerna blir representanter för det system som föder dem.
Det handlar om en slags smygande korruption, där det välavlönade förvaltningsuppdraget successivt blir viktigare än uppdraget att företräda väljarna. Politikens uppgift reduceras till att hålla budget, vilket i nyliberalismens tidevarv betyder att hålla budget inom allt snävare budgetramar. Allt för att kapitalismen skall kunna härja fritt.
Inte undra på att politikerföraktet brer ut sig. Varför skall väljarna respektera politikerna när politikerna inte respekterar väljarna?
Vi är som sagt inte principiella motståndare till partistödet. Men vi är kategoriska motståndare till ett system som tillåter politiker att avskilja sig som något för sig, styrda av egna intressen. När så sker förvandlas demokratin till ett tomt skal.
Partistödet bör definitivt skäras ner och inte minst breddas. Det är orimligt att de etablerade partierna finansierar sig själva genom skattsedeln samtidigt som nya och mindre partier utestängs från stöd och till och med tvingas betala sina valsedlar själva.
Men den avgörande frågan är ändå den smygande korruption som utgörs av det politiska privilegiesystemet. Denna korruption måste brytas. Genom att politiker tvingas leva under samma villkor som dem de säger sig representera, till genomsnittliga löner och utan särskilda pensioner och avgångsregler.
Den allra första arbetarstaten, Pariskommunen från 1871, genomdrev principen att arbeten i kommunens tjänst skulle utföras till en genomsnittlig arbetarlön, en princip som med självklarhet också gällde de ledande kommunalråden. Denna princip kan synas verklighetsfrånvänd i ett land som Sverige, där åtminstone de ledande politikerna anser sig förmer an andra, men för arbetare, och faktiskt för demokrater, är det en princip att värna, för den rider spärr mot karriärister och mot politiker som sätter sig själva över dem de säger sig representera.
För övrigt skulle åtminstone riksdagsledamöter må bra av att vistas i den beryktade verkligheten lite oftare än vad de gör.
Varför inte låta hela den moderata riksdagsgruppen praktisera på Försäkringskassan under det närmaste halvåret, så att de får något hum om de mänskliga tragedier som deras politik orsakar. Det kanske inte gör dem klokare. Men det skulle åtminstone ställa till mindre skada.
Ledarsidan
Proletären 26, 2008
