Så tvingades Håkan Juholt kasta in handduken. Man kan respektera honom för kämpaglöden och för sortin. Att förlägga den avslutande presskonferensen till ett köpcentrum i Oskarshamn var en välriktad känga mot såväl det stockholmska mediedrevet som mot den partinomenklatura som bara lämnar Sveavägen 68 för att ta sig till krogarna runt Stureplan. Bonnläppen gav fingret åt huvudstaden.
Ändå var utgången given. Med sig själv som sin värste motståndare hade Juholt inte minsta chans att stå emot sina förenade fiender.
Juholt är nu historia och vi finner ingen anledning att älta alla hans felsteg och tillkortakommanden. Han höll inte måttet, helt enkelt; han lyckades inte ge styrfart åt den redlöst drivande socialdemokratiska skutan.
Både partisekreterare Jämtin och journalister med näsa för det dramatiska talar nu om den värsta krisen i Socialdemokraternas hela historia. Det ligger en sanning i det, men krisen har inte så mycket med Håkan Juholts ofrivilliga avgång att göra.
Som de flesta vet befann sig S i ett ledarlöst tillstånd också efter mordet på Olof Palme, vilket snabbt löstes genom att partistyrelsen utsåg Ingvar Carlsson till tillförordnad ordförande. Lite mer okänt är kanske att detta var tredje gången S plötsligt stått utan ledare. Första gången var efter Hjalmar Brantings död 1925 och den andra efter Per Albins Hanssons död 1946.
Med historiens facit i hand kan efterträdarna synas självklara, men det är en efterhandskonstruktion.
Så ersattes Branting av två personer. Rickard Sandler tog över som statsminister och Per Albin Hansson som partiordförande. De interna motsättningarna var stora och det var först genom folkhemstalet 1928 som Per Albin etablerade sig som given ledare. Folkhemmet gav partiet ett gemensamt politiskt projekt.
Efter Per Albins död var motsättningarna om möjligt ännu större. Ernst Wigforss ville till varje pris förhindra att Gustav Möller utsågs till partiledare, vilket förde fram den då totalt okände Tage Erlander som kompromisskandidat. Men inte utan internt motstånd. Partiets förtroenderåd uttalade sig för Möller och de var först sedan regeringens ledamöter tog ställning för Erlander, som han valdes.
Sedan gick det som det gick. Erlander samlade partiet kring välfärdsstatens politiska projekt, vilket gjorde honom till ohotad ledare under hela 23 år.
Det skall sägas att Socialdemokratiska Arbetarepartiet från början inte hade någon ordförande. Den konstituerade kongressen 1889 utsåg istället sju förtroendemän, däribland August Palm, Axel Danielsson och Hjalmar Branting. Efterhand benämndes partistyrelsens ordförande också partiordförande, men utan att den titeln spelade någon större roll i ett övrigt kollektivt ledarskap. Få känner idag till de två första partiledarna Carl Gustaf Wickman och Claes Emil Tholin.
Det var först personkulten kring Hjalmar Branting som drev fram dagens individuella ledarskap, där ordföranden är något förmer än övriga medlemmar i PS, en ordning som numera utvecklats till att partiledaren enväldigt formar ”sitt eget lag”. Partiet det är jag!
För att säkra sin särställning införde Branting 1908 kongressval av partiordförande. Men vet då att ikonerna Per-Albin Hansson och Tage Erlander båda utsågs av partistyrelsen och att det tog tre år innan deras respektive ledarskap bekräftades av en kongress.
Detta sagt apropå tugget om ”öppna processer”, så omhuldat av journalister som vill ersätta intern partidemokrati med mediala marknadsjippon. Hur Socialdemokraterna väljer att göra får vi besked om på fredag. Men det skulle förvåna om man inte går på den beprövade linjen att snabbt utse en person med potential att ena detta djupt sargade och vilsna parti. I ett parti av folkrörelsekaraktär, som S säger sig vara, handlar partiledarskap inte bara om att göra sig i tv, utan inte minst om att hålla ihop partiet och få det att verka kring en gemensam politik.
Detta för oss till pudelns kärna. Visst är krisen djup. Men den handlar inte om person, utan om politik. Den okände Tage Erlander kunde samla det parti han plötsligt sattes att leda för att det bortom alla motsättningar fanns en gemensam politik att arbeta för, en riktning att gå. Det reformistiska projektet var ännu levande.
Idag är det reformistiska projektet dött och begravet. Socialdemokraterna har övergått till marknadsliberalismen. Av nödtvång. Det sk näringslivet har inte längre något behov av det klassamarbete som var det reformistiska projektets fundament, ser inte längre någon anledning att ge efter för arbetarkrav, som under folkhemsperiodens dagar, utan kräver tvärtom det givna åter.
Denna förändring i förhållandet mellan klasserna är grunden till S-krisen. Partiet har inte längre något
reformistiskt projekt att erbjuda, har överhuvudtaget inget projekt att erbjuda. Det gör att skutan driver redlös, särskilt i en situation då Moderaterna med god fart styrt in på socialdemokratiskt vatten.
Vi tvivlar inte ett ögonblick på att Carin Jämtin & Co kommer att vaska fram en efterträdare till Håkan Juholt, förmodligen förr än senare. Men vem det än blir så löser han eller hon inte krisen. För det krävs att S som parti samlar sig kring något slags politiskt projekt.
Det skall sägas att krisen inte bara fällt Håkan Juholt, utan också Mona Sahlin, som fick gå efter ett enda förlustval. Minns då att Olof Palme förlorade två val och Ingvar Carlsson ett, utan att de därför blev ifrågasatta.
Om Palme och Carlsson kan sägas att de fortfarande fick styrfart av det reformistiska projektet, trots att fundamentet började rämna redan i början på 1980-talet. Projektet begravdes först genom EU-medlemskapet och genom Göran Perssons brutala nedskärningspolitik på 1990-talet.
Många skyller idag på Mona Sahlin. Men det var Göran Persson som förlorade kursen på marknadskrafternas hav, vilket gav valförlusten 2006. Att Persson på köpet valde att överge skeppet för herrgårdsliv och väbetalt konsultjobb gör inte hans ansvar mindre.
Krisen är djup, men det vore fel att räkna ut Socialdemokraterna. Givetvis kan S aldrig återupprätta sin forna, hegemonistiska ställning, den var ett resultat av en unik politisk situation. Men dagens fria fall kan stoppas. Men det avgörs inte av vem som ersätter Juholt, utan av vilken politisk inriktning partiet väljer. Någon vänsterkraft har S inte varit på många, många år. Men högerregeringens cyniska klasspolitik skapar utrymme också för socialliberal kritik.
Givet är att den politiska kartan i Sverige håller på att ritas om, vilket inte bara har med S-krisen att göra. Politiken förvandlas alltmer till ren administration av kapitalismen, given av marknadens allmakt och fixa budgetramar. Varje tanke på en framtid bortom kapitalismen är utrensad. Hela det politiska fältet har blivit systemets fångar, om än i varierande grad.
Det är en utmanande situation för oss som vill något annat och bättre än denna eländiga kapitalism. Det politiska etablissemangets tilltagande likriktning ropar efter systemkritik och socialistiskt alternativ.
