Visstidsanställningar och inhyrd personal från bemanningsföretag är sedan åtminstone tjugo år en växande trend på svensk arbetsmarknad. Men allt sker inte linjärt. Så innebar krisen 2008-2009 ett skov i riktning mot fler otrygga anställningar, inte minst inom den konjunkturkänsliga bilindustrin.

Efter krisen är det maximal flexibilitet som gäller. Antalet fast anställda skall inte öka, utan istället skall produktionstoppar mötas med hjälp av inhyrd personal. Det blir billigare så, åtminstone enligt ekonomiavdelningarnas räknenissar, som inte vill veta av några uppsägningskostnader. Överflödiga arbetare skall kunna lämpas på utsidan i ett huj.

Under krisen bligade AB Volvo avundsjukt på Scania, som hade en större andel bemanningsanställda och som därför snabbare och utan uppståndelse kunde anpassa sin sk kostym till orderläget. Men det skall uppenbart inte upprepas. För när Volvo Lastvagnar nu åter går för högvarv och behöver nyanställa, så sker hela expansionen via bemanningsföretag. Det betyder 335 nya inhyrda i Göteborg och 140 i Umeå.

Vid hyttfabriken i Umeå har företagets inhyrningsstrategi väckt kraftiga protester, inte minst genom att den strider mot det lokala avtal som gällt sedan länge och som bara i undantagsfall medgett inhyrning av personal. Som ett svar har klubben därför sagt upp detta avtal, vilket kommer att göra det svårare för företaget att variera arbetstiderna och ta ut övertid. Det är alltid något. Lite motstånd är bättre än inget motstånd alls.

AB Volvos uttalade målsättning är att 20-25 procent av personalen skall vara inhyrd, vilket anses ge den önskade flexibiliteten i normala svackor. Men det handlar inte bara om flexibilitet, utan också om att splittra ett sammanhållet arbetarkollektiv mellan olika arbetsköpare. Det ger olika villkor, alldeles oavsett att bemanningsavtalet säger att lönen skall vara lika med genomsnittet på kundföretaget. Följden blir större svårigheter att samla arbetarkollektivet till gemensam kamp.

I Umeå sade 85 procent av IF Metalls medlemmar nej till att Volvo anlitar bemanningsföretag. Det är en rimlig och nödvändig försvarsposition. Arbetarkollektivet bara förlorar på den uppsplittring som är den kapitalistiska flexibilitetens pris.

Men det är inte en tillräcklig position i en situation då bemanningsföretag tagit sig in på arbetsplatsen. Då gäller det att hitta former för gemensam kamp över splittrande företagsgränser, något som facket som regel varit dåligt på eller rent ointresserat av. Arbetare har alltid gemensamma intressen som arbetare.

En offensiv arbetarposition är att kräva förbud mot eller kraftig begränsning av visstidsanställningar och uthyrning av personal, såväl politiskt som fackligt. Den nuvarande anställningsanarkin är bara bra för kapitalet. Men det duger inte att drömma sig tillbaka till tiden före bemanningsföretagen, då gråfirmor ännu var gråfirmor. Bemanningsbranschen är i växande och den befinner sig därtill på offensiven. Så hotar Bemanningsföretagens vd Henrik Bäckström att gå till domstol för att upphäva alla avtal som begränsar bemanningsföretagens verksamhet, typ det i Umeå.

Ett företag skall kunna ha både 50 och 75 procent inhyrd personal, om man nu anser det effektivt, något som EU-lagen ger rätt till. Att begränsa de inhyrda till 10 procent, vilket görs i en hel del lokala avtal i Sverige, är dock olagligt. Inom EU är det kapitalets diktatur som gäller.

Det avgörande är alltid arbetarkollektivets förmåga till sammanhållning. För när allt kommer omkring kan kapitalet inte förmeras utan det produktiva arbetets medverkan.

Det ger arbetarklassens strategiska styrka. Om de fast anställda och de inhyrda på Volvo Lastvagnars fabriker i Göteborg och Umeå sluter sig samman i krav på trygga anställningar för alla, med det gemensamma arbetet som insats, så får Volvos direktörer och aktieägare besked om att också den åtrådda flexibiliteten har ett pris.