Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström har det inte lätt. Så snart någon så mycket som viskar motstånd mot kapitalisternas agenda, så får han koleriska anfall, som när han betecknar sossarnas ömkliga kompromiss om vinsterna i vården ”som det värsta hotet mot näringslivet sedan löntagarfonderna”.
Nu är Bäckström på krigsstigen igen, denna gång mot Transport, som inte bara haft fräckheten att varsla om strejk, utan som dessutom haft mage att ifrågasätta industrins så kallade märke.
”Transport står berett att stanna Sverige”, ylar Bäckström på Svenskt Näringslivs hemsida och det bara i elakt syfte att knäcka den stackars exportindustrin, som trots en världstoppsplacering i handelsöverskott påstås ha det förskräckligt besvärligt.
Denna gång går koliken dock inte över i sedvanligt kruppanfall. Istället drar Bäckström in andan och tänker för ett kort ögonblick snällt om vännen och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson. Han är mannen att ta LO-familjens bråkiga barn i stadigt örongrepp och föra dem tillbaka till underdånig respekt för det satta märket.
”Karl-Petter Thorwaldsson kan inte släppa loss Transport att strejka sönder Sverige”, dundrar Bäckström, efter att han snabbt återgått till sitt skrikiga jag, detta samtidigt som Biltrafikens Arbetsgivarförbund med hans välsignelse lagt ett hiskeligt lockoutvarsel. Det är till att köra med dubbla budskap.
Om Bäckström lyckas skrika Thorwaldsson till lydnad låter vi vara osagt. Men taktiken är klar. Här gäller det att skrika och gapa och överdriva för allt vad tygen håller. Med förhoppningen – eller är det förvissningen? – att ”fienden” sansar sig i ren förskräckelse.
Urban Bäckström är före detta moderat politiker och passar som sådan perfekt som vd för småföretagsdominerade Svenskt Näringsliv. I de kretsarna står sossarna och facket inte högt i kurs.
Mer sofistikerade kapitalister intar en annan attityd, som Jakob Wallenberg, som i förra veckan inbjöd Stefan Löfven som sin personliga gäst på Bilderberggruppens möte i London i juni. Där skall Löfven mer handfast får praktisera det globala handslag han efterlyste på S-kongressen härförleden – det mellan arbete och kapital.
Kanske ler Bäckström och Wallenberg tillsammans, när de möts, i nöjd förvissning om var de har sina sossar. För kapitalet utgör sossarna inget hot, bara en förtjänstfull samarbetspartner, som det gäller att hantera med ömsom hot och ömsom lämpor.
Vi tror inte mycket på Transportledningens strejkvilja. Men man kan alltid hoppas. En rejäl strejk skulle sitta fint inför 1 maj, särskilt om den menar allvar med att spränga det lönenedpressande ”märket”.
