Wanja Lundby-Wedin lämnar nu över LO-rodret till Karl-Petter Thorvaldsson. Uppgiften är inte precis enkel. Under Lundby-Wedins tid som ordförande har LO helt tappat styrfarten. LO har inte längre någon plats i en förhandlingsordning som styrs av IF Metall och statliga Medlings-institutet och på den politiska scenen är LO helt överflyglat av den aggressiva kapitalistorganisationen Svenskt Näringsliv.

Sedan 2006 har LO-förbunden tappat 300 000 medlemmar, till sammanlagt 1,5 miljoner medlemmar. Det innebär att LO idag är bara något större än TCO.

I en avskedsintervju skyller Lundby-Wedin medlemsraset på den borgerliga regeringens antifackliga politik och på en förändrad arbetsmarknad, där osäkra anställningar försvårar facklig organisering. Det ligger en sanning i båda dessa bortförklaringar.

Men det avgörande är att LO och LO-förbunden inte mobiliserar medlemmarna till kamp, vilket undergräver legitimiteten för den egna organisationen. Varför vara med i fackföreningar som inte agerar som fackföreningar?

Årets avtalsrörelse är bara alltför belysande. Visst skramlades det lite med strejkvapnet under resans gång. Men mest för syns skull. För när nu flertalet avtal är slutna landade alla pricksäkert på det märke som IF Metall och de övriga industriförbunden satte redan i höstas och som statliga Medlingsinstitutet därefter vakat över som en nitisk polismästare. Avtalsrörelsen reducerades till ett skådespel för medlemmarna.

Politikerbroilern Karl-Petter Thorvaldsson är handplockad för att ge LO en mer framträdande roll. Det fackliga är inte det avgörande, det sköter förbunden och Thorwaldsson har i det bara att hålla ihop den ibland grälande familjen. Istället skall Thorwaldsson ta in LO i den politiska debatten, vilket Lundby-Wedin misslyckats med.

Vi har sagt det förut och säger det igen: I princip har vi inget emot facklig-politisk samverkan. För att bli mer än ett evigt trampande i det kapitalistiska ekorrhjulet måste arbetarklassens kamp också vara politisk. Men då handlar det om politikens innehåll. När LO spänns framför sosseriets vagn, som det fogligaste dragdjuret, har det inte med arbetarpolitik att göra.

På kongressen uppförde Thorvaldsson charaden om den självständige LO-ordföranden, som skall driva politik i sak, oavsett politiskt sällskap. Stefan Löfven skall få det hett om öronen, antydde han.

Det är komiskt på gränsen till burleskt. Thorvaldsson var högerssosse redan som SSU-ordförande och har sedan SSU-tiden fostrats i den socialdemokratiska apparaten, som de lojalaste bland de lojala. Att Thorvaldsson skall hamna på kontrakurs med Löfven är inte ens tänkbart. Han är Löfvens man.

Det betyder alls inte att Thorvaldsson behöver låta precis som Löfven. Socialdemokratin har tvärtom behov av några pysventiler, som kan kanalisera missnöje med Löfvens extrema högerlinje. Sammanhållningen behöver små doser av vänsterfraser.

LO-kongressen upprättade en sådan pysventil genom att säga nej till vinster i vården, mot LO-styrelsens rekommendation och mot den linje som företräds av Stefan Löfven och partiledningen. Karl-Petter Thorvaldsson sade sig vara mycket tillfreds med detta beslut.

”Betala vi skattepengar för att alla ska få den bästa sjukvården, så ska de gå dit”, dundrade han i sitt installationstal. Till kongressens jubel. Men bara några andetag senare låter det annorlunda, då vill Thorvaldsson se en ”vinstbegränsning i välfärden, punkt slut”.

Löfven kan sitta lugnt. Pysventilen är installerad utan minsta risk för något rosornas krig. Thorvaldsson vet sin roll.

Temat för kongressen var ”jag vill jobba”, vilket är mer än lovligt lealöst. Är det kanske Reinfeldts höjning av pensionsåldern till 75 år som LO är ute efter? I sitt installationstal förtydligade Thorvaldsson. LO:s tilldelade uppgift är att ta tillbaka jobbfrågan från Moderaterna. Med sosseugglan i högsta hugg. Mot den moderata arbetslinjen ställs den socialdemokratiska kunskapslinjen. Vi skall utbilda oss ur massarbetslösheten.

I denna del reducerar Thorvaldsson LO till en politisk kampanjorganisation. För Socialdemokraterna.

Vi har som sagt inget emot facklig-politisk samverkan. Men i en situation av permanent massarbetslöshet behövs det rejälare don än skolbänkar. Varför inte krav på en generell arbetstidsförkortning, som i arbetarrörelsens barndom. 6 timmars arbetsdag ger jobb åt fler och ett bättre liv åt alla!

Men en sådan tanke är Thorvaldsson totalt främmande. I hans synfält finns inget som utmanar det goda samarbetet med näringslivet. Sådan herre, sådan hund.

Man skall inte vara alltför negativ. Att LO-styrelsen fick stryk om vinsterna i vården visar att det finns ett tryck underifrån, bland medlemmarna, som en organisation av LO:s typ inte helt kan värja sig mot, bara hantera.

En reorganisation av svensk arbetarrörelse måste börja nerifrån, inte upp-ifrån. Genom att arbetare samlar sig till kamp för gemensamma krav.