Ledarkrönika: Apspelet om Arbetsförmedlingen

Det parlamentariska apspelet tog en ny vändning i veckan. Efter hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern backade regeringen och dess stödpartier från reformeringen av Arbetsförmedlingen. 

Nu är det inte tal om att skrota reformerna utan att endast bromsa in och korrigera. Det hela är löjeväckande. Den oheliga alliansen mellan V och den konservativa högern byggde inte på politisk enighet. M delar till exempel regeringens synsätt men har slutit upp bakom V av den enkla anledningen att de vill synas i rampljuset.

När det gäller Jonas Sjöstedts agerande visar det återigen att hans parti är en väl integrerad del av det politiska systemet. Som bekant valde hans parti att släppa fram regeringen trots att den stinker nyliberalism. 

Givetvis var Sjöstedt tvungen att markera mot Stefan Löfvens regering, men som veckans utveckling visar handlar det endast om att vara ett vänsteralibi i svensk politik.

Att fortsätta älta det politiska spelet är tämligen ointressant. Därför bör vi diskutera Arbetsförmedlingens roll i klassamhället. Den har haft en varierande betydelse beroende på styrkeförhållandena i klasskampen. Från att ha varit en aktiv del i industrialiseringen har dess uppgift skiftat till att bli en kontrollerande apparat. 

Men det ger inte hela bilden av Arbetsförmedlingen. Som alla andra delar av den offentliga verksamheten har den blivit en inkomstkälla för privata företag. 

Startskottet var när Reinfeldts regering lanserade jobbcoacher. Ett ekonomiskt fiasko för skattebetalarna men en guldgruva för coachingföretagen. Det är den reformen som utvidgas när januariavtalet ska bli verklighet. I en gemensam debattartikel från S, MP, C och L bedyrar de att privata aktörer ska ha en given plats hos Arbetsförmedlingen.

Är då detta den enda vägens politik? Det är viktigt att göra ett historiskt påpekande. Privata arbetsförmedlingar förbjöds 1936 för att sedan avkriminaliseras 1993 av Carl Bilds regering. Dagens reformer är följden av en politisk samsyn som även innefattar fackförbunden. Förbundsledningarna har till exempel varit kategoriska motståndare till att förbjuda bemanningsföretag.

De, liksom Jonas Sjöstedt, borde istället ha slutit upp bakom klassens erfarenheter av ”Arbetsförnedringen”. Istället blir de villiga eller ovilliga försvare av den rådande politiken. 

För i grund och botten är det inte märkligt. De själva kommer inte att beröras av reformen, om än att de har principiella invändningar. Det är istället vanliga arbetare som får hunsas av privata förmedlare som de själva betalar via skattesedeln.