Lön för mödan

Få böcker omges av en sådan ryktbarhet som Kapitalet; de flesta känner till både boken och dess författare. Men det betyder inte att Kapitalet tillhör de mest lästa böckerna ens bland marxister.

Det gigantiska omfånget är ett första hinder; bara den första boken omfattar mer än 800 tättskrivna sidor och hela verket mer än 2100 sidor.

”All vår början bliver svår”, skriver Marx i förordet till första upplagan. ”Att förstå det första kapitlet, i synnerhet det avsnitt som innehåller analysen av varan, kommer därför att bereda den största svårigheten.”

Alla som stångat sig förtvivlade mot detta första kapitel, utan att komma igenom det, håller säkert med. Om nu Marx skrev för arbetare, som han sa, kunde han väl ha varit lite snällare mot sin publik. Men Marx’ syfte var att blottlägga det kapitalistiska systemets innersta väsen och för att lyckas med det ansåg han sig tvungen att gå bortom det förenklade. Det var inte kapitalismens yta han ville visa upp, utan dess inre mekanismer.

Det är alls inte så att Marx struntade i sin arbetarpublik; han skrev tvärtom om och om igen för att göra sin framställning så tillgänglig som möjligt. Men han vägrade förenkla förhållanden som inte låter sig förenklas: ”Det finns ingen kungsväg till kunskap. Endast den som inte fruktar klättringen på dess branta stigar har en chans att nå dess lysande höjder”, skrev han.

Det är mödosamt att ta sig igenom Kapitalet, men den som gör det, om så utan att fullt ut förstå allt, får lön för mödan.

Ett aber med Marx´ vägran att förenkla är att Kapitalets första band knappt hann komma ut förrän förklaringslitteraturen om hur man skall läsa verket dök upp. Problemet med sådan litteratur är att den förenklar det som Marx själv ansåg omöjligt att förenkla. Förklaringslitteraturen tenderar att ersätta originalet. Fler har läst om Kapitalet än själva originaltexten för att det är så mycket enklare.

Det är givetvis bra att det skrivs populära böcker om marxismen och det är bra att Marx’ egna texter utsätts för kritisk granskning. Marx var ändå begränsad av sin egen tids kunskap. Första upplagan av Kapitalet kom ut 1867, nästan ett halvt sekel innan kapitalismen utvecklades till sitt monopolistiska stadium, till imperialism, en utveckling som Marx förutsåg, men som han inte hade möjlighet att studera konkret och i detalj. Marx lade en vetenskaplig grund till kritiken av kapitalismen, som måste utvecklas och förfinas intill den dag detta exploaterande system ligger i graven.

Men trots den tidsmässiga begränsningen går det inte att komma förbi Marx och Kapitalet i förståelsen av kapitalismens innersta väsen, vilket är förklaringen till att han ständigt stiger upp ur sin grav, särskilt i kristider. Till och med borgare vänder sig till Marx när de inte förstår vad som händer i deras eget ekonomiska system. De läser Marx för att deras egen teori om den självreglerande och i grunden harmoniska kapitalismen ständigt får pisk av verkligheten. Genom Marx vill de bättre förstå kapitalismen – för att kunna rädda den.

Motvilligt respekterar de Marx som samhällsforskare. Men för borgerligheten obehagliga saker, som teorin om proletariatets revolutionära diktatur, något Marx själv såg som en av sina viktigaste upptäckter, skall bagatelliseras som anteckningar i marginalen eller helst skäras bort helt och hållet, som fadäser.

Inför en sådan behandling hade Marx säkert föredragit att vara borgarnas skurk i dramat om kapitalismens vara eller inte vara, närmast en hedersbetygelse för en revolutionär.

Titelsidan i första upplagan av Das Kapital vol 1 (1867).

Marx blev kommunist under sin exil i Paris i mitten på 1840-talet. Vid den tidpunkten präglades den kommunistiska rörelsen av utopiska idéer, som förde fram arbetarnas sak utifrån ”moral” och ”rätt”. Kommunismen uppfattades som ett ideal som verkligheten skulle anpassa sig till; idén kom först, verkligheten sedan.

Marx och hans livslånga stridskamrat Friedrich Engels vände snart nog upp och ner på detta förhållande. Idéer svävar inte fritt, menade de, utan är produkter av samhälleliga förhållanden. Verkligheten kommer först, idéerna sedan.

Eller som Marx skrev i förordet till sin bok Till kritiken av den politiska ekonomin (ett förarbete till Kapitalet): ”Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människors medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.”

Det var denna i filosofisk mening materialistiska ståndpunkt som förde Marx till ekonomin. Revolutionen handlar inte om att förverkliga en lysande idé, utan om att sätta ett nytt samhällselement, arbetarklassen, i rörelse, menade han. För att lyckas med det måste arbetarklassen göras medveten om sitt läge och om sin historiska uppgift, att störta privategendomens system. Därför måste revolutionen ta sin början i ett studium av det kapitalistiska produktionssättet.

Marx började sina ekonomiska studier redan under andra halvan av 1840-talet, vilket bland annat resulterade i pamfletten ”Lönearbete och kapital” och det evigt unga ”Kommunistiska manifestet”. Men det var först genom flytten till London 1849 som Marx fick tillfälle att på allvar ta itu med kapitalismen. Han blev närmast bofast i British Museums läsesal, där han inte bara hade tillgång till den klassiska nationalekonomins alla skrifter, utan också till mängder av rapporter om de förfärliga förhållandena i den dåtida kapitalismens mest avancerade land.

I juli 1867 gick Kapitalets första bok till tryckeriet. Två böcker återstod, så han fick arbeta vidare ända fram till sin död 1883, utan att bli färdig. Det föll på Engels lott att slutredigera andra och tredje boken.

Marx började inte från noll. Innan honom analyserade borgerliga nationalekonomer, som Adam Smith och David Ricardo, det kapitalistiska produktionssättet. Marx studerade och lärde av dem. Marxismen är ingen uppenbarelse, utan en utveckling av befintlig vetenskap.

Men Kapitalets underrubrik är inte för inte ”kritik av den politiska ekonomin”. Marx stannade inte vid Smith och Ricardo, utan gick utöver dem.

En sådan skiljepunkt är arbetsvärdeläran. Såväl Smith som Ricardo menade att vid sidan av naturen är det mänskliga arbetet källan till all rikedom och de noterade, som Marx, att varors bytesvärden bestäms av den mängd arbete som finns nerlagda i dem. I denna rudimentära form är arbetsvärdeläran alltså inte Marx’ upptäckt.

Men Smith och Ricardo kunde aldrig förklara var vinsten kom ifrån, eftersom de trodde att arbetarna fick betalt för sitt arbete. Det gav en teoretisk paradox: Hur kan vinst uppstå i en produktion där värdet skapas av ett arbete som betalas till sitt fulla pris?

Denna gordiska knut löste Marx med ett berömt alexanderhugg. Arbetarna får inte betalt för sitt arbete, utan för sin förmåga att arbeta, för sin arbetskraft, förklarade han. Arbetskraften betalas till sitt fulla pris (= kostnaderna för att upprätthålla och reproducera den), men rätt utnyttjad kan den producera mer än sitt eget värde, ett mervärde (obetalt arbete), som är källan till vinsten.

Genom detta hugg löste Marx den kapitalistiska utsugningens gåta, vilket i sin tid var mer betydelsefullt än vad det kan synas vara idag. Engels skrev: ”Genom dessa enkla, men briljanta illuminationer överskred Marx med en gång gränserna för den borgerliga politiska ekonomin och gjorde socialismen vetenskaplig.”

Marx själv ansåg dock att det mest avgörande i hans vetenskapliga arbete var att fastställa de orsakssammanhang som oundvikligen leder till kriser och ekonomiska sammanbrott inom kapitalismen. Tvärtemot Smith och Ricardo, som betraktade kapitalismen som ett i grunden stabilt och harmoniskt system (den självreglerande marknaden), framhöll Marx kapitalismen som konfliktfylld och självdestruktiv, oförmögen att hantera de väldiga produktivkrafter den själv frambringar.

Det är detta som är den revolutionära kärnan i Marx’ ekonomiska tänkande och i Kapitalet.

En allt mer gigantisk produktion, som inbegriper hela samhället och snart nog hela välden, hamnar i en allt skarpare motsättning till det kapitalistiska sättet att producera. Varvid det ankommer på den viktigaste produktivkraften, arbetarklassen, att göra sig av med kapitalismen och ersätta den med produktionsförhållanden som svarar mot produktionens samhälleliga karaktär, med det Marx kallade kommunism.

Kapitalet är en hisnande läsupplevelse för den som lyckas ta sig igenom de där första kapitlen. Tankerikedomen är närmast brutal. Så skriver Marx inte bara om kapitalismen som sådan, utan också om dess förhållande till naturen, om det han kallar ”metabolismen”. Marx menar att kapitalismen stör ämnesutbytet mellan människa och natur, att den exploaterar naturen bortom dess gränser, med förödande konsekvenser för framtiden.

I moderna termer skulle man väl kalla detta ett slags kretsloppstänkande, eller kanske humanekologi, men framfört hundra år innan dess discipliner ens var påtänkta och nästan hundrafemtio år innan klimatkrisen klev fram som en ödesfråga för mänskligheten.

Men hans ärende är arbetarklassens frigörelse och hans målgrupp de klassmedvetna arbetarna. I det fanns ett dilemma, då Kapitalet först utkom på tyska;  Tyskland var på 1860-talet en småborgerlig idyll jämfört med storindustrins England, som utgör Marx’ undersökningsobjekt. Men Marx var obeveklig i förhållande till sina tyska läsare: Tro inte att du kommer undan! Snart nog kommer också du att underkastas kapitalismens obevekliga förhållanden: ”Om dig berättas denna historia.”

Det är så Kapitalet skall läsas. Den är berättelsen om oss, om de som arbetar och om de som förnekas arbete, om alla oss som i våra olika liv misshandlas av kapitalismen; den är en uppmaning till oss att sluta oss samman i kampen för frigörelse. Den mödosamma klättringen är definitivt värd besväret.